Som av en slump hade Aktuellt ett inslag igår under rubriken “Partierna går sin död till mötes“*. (Och att jag skriver “som av en slump” hänger förstås samman med att min lilla bok/rapport* om partier, makt och legitimitet lanserades igår). Aktuellt har uppdaterat de siffror Olof Petersson tjongade ut 2005 för år 2007 också: Från att ha haft sammanlagt drygt 625 000 medlemmar 1991 har de nu färre än 280 000! Och Mats Knutsson skriver “partierna går sin död till mötes”**.
Jag har tjatat om det här ett tag: partiernas kris och död har utropats sedan 1950-talet (minst!). Och partierna har visat sig ha en makalös överlevnads- och anpassningsförmåga. “Har vi ont om pengar? Inför eller höj partistöd! Jasså, kommer nya partier som utmanar oss? Vi höjer spärren till valda församlingar och avgifterna för torgmöten! Och för guds skull, inordna alla frågor i en höger vänster-skala! Jaha, tappar vi medlemmar? Nämen, det finns andra sätt att kampanja på och samla in information - och dessutom blir det bara besvärligare att fatta snabba beslut när många lägger sig i.”
Nej, det vi ser nu, och har sett sedan åtminstone tidigt 1990-tal, är folkrörelsepartiets totala sammanbrott (vi kan inte tala om en folkrörelsedemokrati när knappt 4 procent av oss är partimedlemmar). Men betyder folkrörelsepartiets kris också demokratins kris? Ja, enligt en viss demokratitolkning är det nog så. Nämnde Olof Petersson skrev en gång att
Ett centralt begrepp i svensk politisk tradition är förankring. Detta samstämmighetsuppbyggande mellan väljare och valda är ofta en trög och mödosam process, men ger i bästa fall den offentliga politiken en folklig bas som sedan underlättar genomförandet
Om vi med demokrati menar någon som liknar deltagardemokrati, där stora mängder medborgare dras in i, och på ett rättvist/jämlikt sätt involveras i offentliga beslutsprocesser (genom t.ex. interna rådslag och överläggningar inom de politiska partierna), för att på så vis nå en folklig förankring och legitimitet för besluten, ja, då kan vi nog lugnt utgå från att vi har vissa demokratibekymmer. Alltså: om mekanismen för att upprätthålla demokratins legitimitet är brett folkligt deltagande även mellan valen, då kan vi tala om en demokratins kris. Och om folkrörelsepartiet är i kris, är nog också en kris för den traditionella svenska modellen för politiskt beslutsfattande***.
Men är detta den enda möjliga demokratisynen? Och är den ens realistisk? Tja, frågar man medborgarna själva (som Mikael Gilljam och Ola Jodal gjorde 2002), föredrar 56 procent av de svarande en demokratimodell som betonar de valda representanternas kontroll över politiken och “bara” 44 procent gillade en demokratimodell med brett folkligt deltagande och inflytande. Liknande resultat återfinns i t.ex. USA och Norge, där slutsatsen är att politikerna - inte den stora massan - ska fördela och ta ansvar för fördelningen/prioriteringen av de gemensamma resurserna. Medborgarna vill alltså s.a.s. “anställa” politikerna för att sköta detta jobb, så att de själva kan ägna sig åt sina jobb, intressanta hobbys och/eller barn/familj.
Jag vill inte lägga mig i den här normativa kontroversen, men vill samtidigt lugnt och nyktert konstatera att den partimodell vi sakta men säkert ser (och har ett tag sett) växa fram i Sverige - “kampanjpartiet” eller “väljarpartiet” - kanske är bättre trimmad/anpassad till dagens medborgare? Om vi betonar ansvarsutkrävandet som mekanism för att säkra den demokratiska legitimiteten, ja, då behöver vi faktiskt inte skaka av oro för den utveckling vi ser, där folkrörelsepartierna sakta tynar bort, och där en kampanjorienterad partimodell tar vid.
För dem som trots allt sluter sig upp bakom ett folkrörelseorienterad ideal… här finns det ett väldigt svårt uppdrag: först opinionsbilda så att medborgarna själva faktiskt förstår värdet av en brett folkligt förankrad politik, och därefter försöka finna nya arenor och rutiner för att restaurera folkrörelsepartiet. Här handlar det alltså om att försöka tvinga tillbaka en bångstyrig verklighet tillbaka till idealen****, istället för att stillatigande se på en utveckling där idealen långsamt anpassas till verkligheten.
____________________
* Den statsvetare som fick kommentera inslaget var Anders Westholm. Han är väl inte känd som någon partiforskare, men är aktiv i projekt om den representativa demokratins mekanismer, så det är väl fedt nok att han fick kommentera (och märk väl, jag borde absolut inte fått kommentera denna nyhet, det vore tjänstefel av aktuellt att testa mig i studion efter det att jag, på hiphopspråk, “chokade” i direktsändning före valet 2006… den upplevelsen är värd ett blogginlägg i sig…). Men - själv hade jag tyckt att det hade varit roligare att se t.ex. en lite uppkäftigare, yngre partiforskare som Svend Dahl, eller en som verkligen varit inne i och grävt i partierna som Teorell och kanske även Möller, för att nyansera krisandan.
** Ja, ja. Jag vet att det formellt sett klassas som en rapport. Men den är 128 sidor! Titeln får plats på dess rygg! If it talks like a book, looks like a book, så sätter jag upp det som en bok i CV:t!
*** Den är verkligen i kris på flera andra sätt också. Bland annat antyder jag och Bergh en aspekt av denna kris i vår kommande artikel: utredningsväsendets och remissinstitutets förfall.
**** En liten not: Både Jan Teorell samt Tommy Möller har försökt föra upp följande perspektiv på dagordningen: forskningsmässigt har vi inte en aning om huruvida partierna var så fruktansvärt interndemokratiska förr i tiden. Bara för att det fanns många medlemmar, behöver det ingalunda innebära att dessa fick delta i någon nämnvärd utsträckning. Jag och en kollega, Karl Loxbo, har just ansökt om pengar för att försöka göra lite historiska studier om denna fråga (den som nu ids pröjsa för ett sådant företag…), och Karl själv har en mycket intressant uppsats på gång innehållande en kritisk fallstudie som visar att inte ens sossarna fungerade särskilt interndemokratiskt väl på 1950-talet.
Gissur