Topp 5 problem med Claes Sandgrens DN-debatt

Posted in Uncategorized on oktober 13, 2011 by Gissur Erlingsson

Jag är visserligen pappaledig, men även djupt intresserad av frågan om i vilken utsträckning korruption och maktmissbruk förekommer i länder som brukar beskrivas som ”icke-korrupta”. När jag på Sveriges mest exponerade debattsida, DN-debatt, läser saker som jag menar innehåller konstigheter, lägger jag pappaledighetshatten åt sidan för en stund. Därför skrev jag en enklare replik tillsammans med några kollegor.

Men allt får inte plats i en enkel debattare. Därför vill jag – i sann David Letterman-stil – lista mina fem mest kritiska synpunkter på Claes Sandgrens debattinlägg från 10 oktober. Håll till godo. (Och tack till Henrik Oscarsson, Jonas Linde, Richard Öhrvall och Mikael Persson för bollande av idéer kring detta).

5. Obehagliga insinuationer.
Sandgren misstänkliggör en rad aktörer när han skriver: ”Mytbildningen har också sitt ursprung i ett stort antal personers egenintresse av att överdriva korruptionens omfattning: medier, forskare, myndighetsföreträdare, oppositionspolitiker, revisorer, debattörer med flera får lättare uppmärksamhet, resurser och uppdrag, om korruptionen anses stiga.” Han nämner inga namn. Men notera att han alltså säger rakt ut att personer som driver tesen att korruptionen i Sverige ökar, medvetet förvanskar/fabricerar sin argumentation för att få ”uppmärksamhet, resurser och uppdrag”. Jag kan inte tolka honom på något annat sätt. Det är ingenting mindre än att misstänkliggöra människor för oredlighet – en mycket allvarlig anklagelse.

Om vi ska vara uppriktiga: om det nu skulle finnas personer som driver sådan argumentation (under punkt 2 nedan återkommer vi till vilka detta kan vara), är det väl rimligt att de ska få göra detta utan att bli misstänkliggjorda för oredlighet? Oförskämt var ordet, och Sandgrens anklagelser är alltså, åtminstone i min bok, mycket allvarliga.

4. Bristen på kritiskt förhållningssätt till data som används till stöd för argumentationen.
Sandgren skriver: ”Den mest respekterade undersökningen av korruptionen i världen är Transparency Internationals årliga mätning”. Här vill jag nog anmäla en avvikande uppfattning. Visserligen den mest kända och sannolikt mest använda, men kritiken mot den har varit omfattande under senare år. Dessutom har TI:s Corruption Perception Index bara funnits sedan 1995, och saknar därför förmåga att fånga in förändringar som är på 20-30 års sikt, vilket rimligen är de tidshorisonterna vi måste tala om när vi pratar om mer långsiktiga förändringar av korruptionsnivåer, och inte bara tillfälliga fluktuationer.

Vidare kan man ifrågasätta träffsäkerheten hos CPI. Som Andreas Bergh påpekar på sin blogg, låg Island etta på listan 2005, med kanonbetyget 9,7! Just 2005 går det nog att ifrågasätta huruvida Island verkligen var världens minst korrupta land, med tanke på den uppsjö korruptionsmisstankar – inte minst relaterade till det isländska banksystemet – som lades fram i den isländska krisens kölvatten. Korruptionsutredaren Eva Joly ska exempelvis ha sagt att ”the scale of potential corruption at the Icelandic banks should be treated as one of the important financial investigations Europe has ever known.”

Vidare finns det ett logiskt felslut i Sandgrens initiala argumentation (hans lista över hur fint Sverige klarar oss i internationella rankingar): att vi klarar oss bra i internationella jämförelser tycks tas till automatisk intäkt för att våra korruptionsproblem är begränsade (de korruptionsaffärer som avslöjas i Sverige är bara ”repor” i fasaden). Att resonera på det viset är som att ställa upp 100 patienter i ett rum, och friskförklara den minst sjuke. I allt väsentligt vore ett tjänstefel för en läkare att göra så. De internationella jämförelserna säger bara något om våra problem relativt andra stater, och ingenting om våra egna och högst konkreta korruptionsproblem. Sandgren tar heller inte hänsyn till den surveyforskning som gjorts, och som i högsta grad avslöjar att svenskar tror att politiker och tjänstemän är förhållandevis korrupta, samt att den svenska misstänksamheten mot politiker och tjänstemän är betydligt än i våra nordiska grannländer. ”Men oro för utbredd korruption, är inte detsamma som faktiskt korruption”, kanske du tänker. Det är riktigt. Men då måste (a) bortförklara varför den svenska misstänksamheten är så utbredd jämfört med våra nordiska grannar, och (b) förövrigt är det de facto ett potentiellt allvarligt problem i sig att tron att korruption är utbredd finns. Jag har, tillsammans med Jonas Linde i ett hyggligt färskt QoG working paper, pekat på den stora faran med just detta – att tron att korruption ökar är mycket allvarlig.

3. Att inte ange källor och förbise det kända forskningsläget.
Sandgren skriver: ”Våra institutioner har god förmåga att motstå korruption.” Det skulle förstås kunna vara så. Men vilka källor baserar Sandgren denna slutsats på? Det är möjligt att Sandgren läst studier jag ännu inte sett, haft tillgång till och/eller hunnit läsa. Men all forskning och utredning som åtminstone jag känner till om de svenska institutionernas förmåga att upptäcka och stävja korruption säger ungefär samma sak: I Sverige avslöjas korruption genom tillfälligheter, och skyddet mot otillbörlig påverkan i det offentliga står inte i paritet med de höga riskerna för korruption som finns i landet. Och alltså: det är teoretiskt fullt möjligt att de svenska institutionerna jämfört med andra länders är hyggligt robusta ur korruptionshänseende – men detta behöver alltså inte innebära att de är top-notch och utan brister. Tvärtom: studier från Riksrevisionen och BRÅ, liksom en äldre rapport från GRECO (Groups of states against corruption), menar att våra institutioner inte är särskilt bra på att stävja korruption. (Se mer om detta i Kjell Larssons DN-debatt från 2006.)

2. Resonemanget bygger på en fiende som knappast existerar (och existerar den, har han själv undertecknat en debattare som säger: ”Korruptionen i Sverige ökar”)
Sandgren skriver: ”Allt fler påstår att Sverige blivit mer korrupt”. Inga namn nämns nu heller. Vilka säger egentligen detta? De enda som faktiskt gjort detta oreserverat, mig veterligen, är Transparency International  på en gruppundertecknad DN-debatt från förra hösten. (Här får vi förövrigt anstränga oss för att vara generösa, och bortse från den lilla detaljen att Sandgren är en av undertecknarna i egenskap av att han är styrelsemedlem hos TI, en debattare som alltså rakt upp och ned skriver att ”Korruptionen i Sverige ökar). TI gör dessutom sitt påstående på felaktiga grunder: Sveriges position förändrades från ett år till ett annat, CPI-poängen, var densamma och förövrigt är förra årets fjärdeplats bättre än de sjätteplatser vi prenumererade på vid 00-talets början). Utöver TI-debattaren, har jag nog inte stött på någon som utan reservationer hävdar att korruptionen förvärrats.

Hans eget påstående, att ”Ingenting tyder på att Sverige blivit ett mer korrupt land”, kan däremot vara problematiskt. Det finns några forskare – undertecknad inkluderad – som argumenterar för att frestelsestrukturen har förändrats under den gångna trettioårsperioden: möjligheterna till korrupta beteenden tycks ha blivit fler, summorna det handlar om har blivit större, och övervakningsmekanismerna har inte anpassats till nya organisationsformer (samt har försämrats i vissa avseenden). Tillsammans med ökade korruptionsavslöjanden, gör denna teoretiska prediktion att åtminstone någonting gör att vi åtminstone kan föra upp till diskussion huruvida korruptionen har förändrats till det värre över, säg, en trettio-fyrtioårsperiod (en argumentation som jag f.ö. drivit i lag med Staffan Andersson i ett bokkapitel från Korruption, maktmissbruk och legitimitet). Huruvida förändringar i frestelsestrukturen faktiskt lett till ökad korruption, vet vi däremot inte ett smack om. Och vi vet förövrigt inte om korruptionen är på samma nivå, eller har minskat heller, för den delen. Hur korruptionsnivåerna såg ut förr är, sannolikt för alltid, höljt i dunkel. Därför är alla tvärsäkra påståenden om förändringar av svenska korruptionsnivåer på kort till medellång sikt förhållandevis lite märkliga. (Däremot har läget förstås blivit väsentligt mycket bättre sedan tidigt 1800-tal, vilket Bo Rothstein visar i sitt kapitel ”Nycklarna till politisk legitimitet” i Korruption, maktmissbruk och legitimitet.)

Saken om de presumtivt förändrade korruptionsnivåerna (dvs., att vi inte vet i vilken riktning utvecklingen går) diskuteras också utförligt och ingående i slutkapitlet i antologin Korruption, maktmissbruk och legitimitet (Stockholm: Norstedts) av Staffan Andersson, Andreas Bergh och undertecknad. (Och vi hör alltså inte till dem som hävdar att korruptionen i Sverige har ökat; i boken resonerar vi teoretiskt kring olika utvecklingsdrag).

1. Den snäva korruptionsdefinitionen.
Sandgren skriver: ”Begreppet korruption får mening bara om det förbehålls oegentligheter som kan påverka beslutsfattande, såsom vid en upphandling, ett bygglov, ett bidrag, en inspektion, ett läkarbesök och så vidare. Sträcks det ut till att omfatta bedrägerier, stölder, förskingringar och andra tillgreppsbrott är korruptionen i Sverige ofantlig.” Får mening bara? Är implikationen av Sandgrens resonemang att de hundratals akademiska artiklar som skrivits på korruptionstemat är meningslösa, eftersom de bygger på någon av de allmänt accepterade standarddefinitionerna av korruption, dvs. agera partiskt i tjänsteutövning eller att utnyttja sin ställning för att uppnå otillbörlig vinning för egens eller annans vinning?

Men, det medges. Det är klart att korruptionsproblemet kommer att betraktas som minimalt en person som definierar bort t.ex. stölder, bedrägerier, förskingringar, samt, antar jag, saker som rör jäv och trolöshet mot huvudman etc. Emellertid är detta problematiskt, och bekymret med att ha ett alltför snävt juridiskt korruptionsbegrepp behandlas förövrigt på ett bra sätt av Inga-Britt Ahlenius i en gammal DN-kolumn).

En intressant parentes i sammanhanget är att Sandgren alltså påstår att ”korruptionen i Sverige är ofantlig” om man skulle vända sig till standarddefinitionen av korruption som exempelvis Transparency International använder (i vars svenska styrelse Sandgren alltså sitter, så han kan inte vara helt omedveten om detta, utan gör ett aktivt ställningstagande för den snäva juridiska tolkningen). Men var får han detta ifrån, att det finns ofantligt med  stölder, bedrägerier och förskingring etcetera i svensk offentlig sektor? Om Sandgren sitter på hårda siffror som stöder detta, är läget värre än vad åtminstone jag hade trott. I så fall är det förstås precis detta som är debattartikelns mest sensationella avslöjande – juridikprofessorn hävdar att den svenska korruptionen är ofantlig, givet det gängse sättet att definiera korruption.

***

Dessa kritiska synpunkter till trots: I sak är det välkommet att Sandgren tar upp korruptionsfrågan till offentlig debatt. Sannolikt är en pågående offentlig debatt om gränserna mellan etiska och oetiska beteenden korruptionsdämpande i sig. Det är när aningslösheten och naiviteten börjar råda som tystnaden och bagatelliserandet av det specifika svenska korruptionsproblemet blir farligt. Pratar vi inte om problemet, och tar hederligheten och det rena spelet i det offentliga för givet, finns mycket som tyder på att en sådan naivitet öppnar upp för korruption och maktmissbruk. Därför är det mycket välkommet att fler aktörer, inte färre, ger sig i kast med den problematisk som rör den svenska korruptionen. Och förövrigt gör det mig detsamma om de gör det för att få uppmärksamhet, resurser eller uppdrag – huvudsaken är att det svenska korruptionsproblemet genomlyses ordentligt.

De nya partiernas dilemma

Posted in samhällskommentar on augusti 20, 2010 by Gissur Erlingsson

Så stökar vi undan comebackformuleringarna: Likt en Jonny Rödlund som varit på proffsutflykt i utlandet och återvänt till allsvenskan, kommer jag nu tillbaka från inslag.se, och börjar skriva lite förstrött under eget flagg här på Remissinstansen igen. För dem som inte hängt med i min lilla resa i bloggosfären: På inslag.se försökte jag skärpa mig, och bara skriva prylar som något sätt var samhällskommenterande. På Remissinstansen kommer jag dock återigen att tillåta mig att bli lite mera icke-yrkesrelaterad, och skriva om sport och musik, bland annat.

***

Blev uppringd av SR Kalmar i förrgår. De önskade något slags forskarfördjupning till ett reportage de hade gjort om de lokala partierna i länet. Jag vet inte om jag sa något upplysande – det var nu ett tag sedan jag forskade om de här sakerna, så jag misstänker att jag främst levererade självklarheter. Dessutom i vart fall var jag lite torr i halsen och lät som, tja, som någon som är torr i halsen, vilket tyvärr är ett röstläge som är irriterande att lyssna på.

Men nåväl, då en del av frågorna kretsade kring det, började jag efter intervjun att fundera kring det här med lokala partiers möjligheter att påverka politiken. Här finns nämligen ett litet dilemma inbyggt. Om man som nytt, lokalt parti ska kunna ha möjlighet att påverka bör nog två villkor vara uppfyllda:

  • Partiet bör inte vara ett s.k. paria-parti, vars företagsidé är att stå utanför det politiska etablissemanget och beskriva representanterna för de etablerade partierna som korrupta idioter. Om hela varumärket är att definiera sig själva i opposition till alla andra, lär sannolikheten för att man inbjuds till samtal om politikens utformning med dem man odlar förakt mot, vara tämligen låg.
  • Relaterat till den första punkten, partiet bör inte företräda någon ytterlighetsideologi, det är osannolikt att de andra partierna vill bjuda in partier som företräder ytterlighetsideologier till förhandlingar. Alltså, oavsett om punkten ovan inte är uppfylld, är det ändå svårt att bli inbjuden till förhandlingsbordet om det mesta man vill genomföra upplevs som stötande av de övriga partierna.

Men om dessa två kriterier är uppfyllda, det vill säga, (a) om det nya, lokala partiet har ett kollegialt förhållningssätt till de etablerade partierna (alltså, saknar en vihärnere-domdäruppe-retorik); samt (b) om partiet dessutom saknar något slags politiskt försäljningsargument som kraftigt avviker från dem som redan finns, ja, då är liksom två viktiga saker som skulle kunna attrahera vissa väljare borta. Varför rösta på ett parti som ändå, i grunden, är som de etablerade? Omvänt då, är man ett parti som driver en vi-mot-dem-retorik, parad med en politik som avviker från mainstream, då torde det finnas skäl för vissa väljargrupper att just rösta på dem. Emellertid, enligt logiken ovan, torde också ett sådant parti, väl i fullmäktige, få svårt att få igenom sin politik. Och häri ligger också dilemmat. Visst, vi-mot-etablissemanget-retoriken ger röster. Men kombinationen av det, och en politik som en avvikande politisk agenda, gör att samtliga tänkbara samarbetspartners vill hålla dem borta från inflytande.

Säg hej till nya Remissinstansen

Posted in Uncategorized on maj 11, 2009 by Gissur Erlingsson

Hej.

Jag är uppköpt av storkapitalet. Bloggar numera under det stora Inslag-paraplyet:

inslag.se/remissinstansen

Enjoy!

Vad förklarar den historiska vändpunkten?

Posted in samhällskommentar on april 4, 2009 by Gissur Erlingsson

Newsflash: Moderaterna är nu större än sossarna.

Sedan Sahlin tog över rodret har jag blivit allt mer övertygad om att sossarna gjort sitt som Sveriges statsbärande parti (PSW har också dragit en liknande slutsats).  Förstå vad som ska till att tappa en 12-15 procentenheters ledning i opinionen på så kort tid? Under en svår finansiell kris också? (Och nej, jag tror inte på Holmbergs/Bjerelds förklaring om att sittande regeringar gynnas av yttre kriser – visa mig gärna forskning som stöder en sådan slutsats, se förödande kritik mot denna förklaring här).

Det är lite sorgligt att se. Mona Sahlin klarar inte av att leda Socialdemokraterna. Rekryteringen av Ibrahim Baylan, en veritabel kommunikativ katastrof, visar ytterligare på detta svaga ledarskap. Jag tror att väljarna inte är dummare än att de faktiskt inser att en regering med ett sådant svagt ledarskap, utan kommunikativ kompetens, inte är någonting de önskar. Och jag tror faktiskt inte att det har så fruktansvärt mycket att göra med den socialdemokratiska ideologin/politiken i sig: min misstanke är att väljarna misstror den besättning som styr en i övrigt trevlig skuta.

Edit: jag kan reta mig på hur somliga politiska kommentatorer bara fokuserar på väljarna som ett slags ”structural dopes”  (man sluter upp bakom ledare i tider av kris) i sina analyser. Man måste rimligen ta hänsyn till om den sittande regeringen sköter sig bra, eller om oppositionen sköter sig dåligt. I dagens Aftonbladet reflekterar två kloka kollegor – Mikael Gilljam och Magnus Hagevi – kring sossarnas ras med lite mer fokus på den s.k. ”utbudssidan”.

Edit II: och jag retar mig våldsamt mycket på den kortsiktiga analys som Socialdemokraterna nu gör av partiets fria fall i opinionen under den senaste tiden, att rikta elden mot Wanja?!?! Problemen är så mycket djupare än så. Jag lär få anledning att återkomma till den analysen efter valet 2010.

Tidernas aprilskämtare: SJ

Posted in jag, samhällskommentar on april 1, 2009 by Gissur Erlingsson

Ok, vana läsare av bloggen känner till mitt förhållande till SJ: jag måste nyttja företagets tjänster trots att jag inte är helt förtjust detsamma. Ett mycket, mycket sorgligt faktum.

Uppriktigt sagt har jag varit med om de flesta tänkbara bus som SJ (och Banverket) hittat på. Allt från tvåtimmarsförseningar pga. ett ställverk utanför Alvesta, till lokförare som inte dykt upp. Från signalfel till banarbete. Från otrevlig bistropersonal till otrevliga konduktörer. Från en stängd bistrovagn till ett direkt skamligt ersättningssystem för oss årskortare.*

Men idag, vettni, en helt ny form av avancerat skämtande. Som till och med tog en veteran i SJ-haverier – som undertecknad – totalt på sängen. Såhär: Jag gick upp i ottan (05.00) för att kunna ta mig från Gnesta till Södertälje Syd, varifrån ett 06:39-tåg skulle ta mig till Linköping och ett halvviktigt möte. Så står jag där, glad i hågen, i morgonsolen. På perrongen. Klockan 06:30.

”Humdidum”, tänker jag. ”Snart kommer tåget. Då ska jag arbeta flitigt på min laptop, sippra lite på en härligt underbar kopp SJ-kaffe”. Så slår klockan 06:37. Ett X2000 kommer dånande i fjärran. Det närmar sig hastigt. ”Men varför saktar det inte in?”, tänker jag lite förvirrat, men hinner inte riktigt tänka färdigt tanken. För tåget bara blåser förbi perrongen. Förbi mig och de andra, säg, 10-15 personerna.

Jag kliar mig i huvudet, tycker det är underligt. Men jag behöver inte undra allt för länge. Ungefär fem minuter senare ljuder högtalarna, och en vän, men rätt osäker, kvinnoröst, ljuder:  ”Ni som skulle [ja, skulle, min anm.] ha åkt med 06:39 mot Köpenhamn. Ehm. Det tåget stannade inte i Södertälje. Ehm [lång paus]. Det berodde på ett missförstånd”.

Ett missförstånd? Där står jag, i Södertälje, och ser mitt tåg, blåsa förbi. Och det beror… på ett missförstånd? Men tack SJ. Tack för att ni stal ytterligare, tja, en till två timmar av mitt liv. Tack för att ni ännu en gång lät mig bomma en jobbpryl. Och, inte minst, tack för att ni ersätter mig med 147 spänn. Det är så gentilt. Vad ska man säga? Det är ju bara så fullständigt absurt. 147 kronor. Jag känner svarttaxichaufförer med bättre restidsgaranti.

——————-

  • Svaret på argumentet i det blogginlägg jag länkar till? ”Du kan ju använda pengarna för att köpa ett nytt årskort”. Ja, precis, det är jag ju sugen på: dels är jag inte sugen på att gynna ditt sabla företag som är helt uselt på att ta mig från plats A till B i rätt tid, dels devalvera värdet av resegarantikronorna YTTERLIGARE genom att låta dem uppgå i ett årskort (där varje krona är värd lite mindre, eftersom resorna är lite billigare än vid kontantköp). Det är fullkomlig galenskap, jag säger er!!!

Spelar numerär jämställdhet någon roll?

Posted in samhällskommentar on mars 13, 2009 by Gissur Erlingsson

jamstalldhet

Den 7 juni ska vi rösta fram svenska representanter till EU-parlamentet. Det ger anledning att reflektera över några politiskt pregnanta frågor. För att ta en liten omväg till mitt ärende – jag har på avstånd noterat debatten om huruvida det finns en ekonomisk potential i att öka jämställdheten i våra bolagsstyrelser, dvs., om fler kvinnor leder till bättre lönsamhet.

Bl.a. har Henrik Jordahl konstaterat att …

Forskningen ger alltså inget stöd för att företag med en jämnare könsfördelning i sina styrelser skulle vara mer – eller för den delen mindre – lönsamma än andra företag. Trots detta har flera representanter för den politiska sfären, med vissa statliga myndigheter i spetsen, valt att driva en annan linje.

Men vad händer om vi exporterar forskningsproblemet till den politiska sfären, och ställer frågan: spelar andelen kvinnor i valda politiska församlingar någon roll för det politiska beslutsfattandet? Frågan är, skulle jag vilja säga, brännhet i EU-sammanhang: Bara 30 procent av ledamöterna i EU-parlamentet är kvinnor. Sist jag såg siffror på det leddes bara sex av 23 utskott av kvinnor och ingen partigrupp hade en kvinnlig ordförande. Vidare var endast 20 procent av de anställda i parlamentet kvinnor. Inom EUs övriga institutioner sitter huvudsakligen män på de tyngsta uppdragen.

Men återigen: spelar det här någon roll? I diskussioner av det här slaget möter man ofta argumentet att ”det viktigaste är väl att vi har rätt folk på rätt plats, och att själva politiken är så bra som möjligt, inte just att vi har någon exakt representation.” Jag påstår att detta är ett oupplyst argument: Den numerära ojämställdheten har politisk betydelse, och får implikationer för vilka beslut det är som fattas.

Teoretiskt har Anne Phillips argumenterat för att de unika erfarenheter kvinnor bär med sig gör att de, generellt sett, kommer att slåss för en annan typ av frågor än män när de sitter i politiska församlingar. I linje med detta finner empirisk forskning att ökad kvinnorepresentation spelar stor roll för vilken politik som i slutänden bedrivs.  Ju fler kvinnor det finns i en folkvald församling, desto fler beslut klubbas igenom som har gynnsamma effekter för barn, familjer och kvinnor. Undersökningar som specifikt har undersökt beslutsfattande i svenska kommuner har också funnit skillnader i mäns och kvinnors politiska preferenser: kvinnor tenderar till att vilja lägga mer pengar på barnomsorg än vad män gör.* Så, åtminstone i politikens värld gör det skillnad huruvida församlingarna är numerärt jämställda eller inte. Hur detta ska bedömas normativt (dvs. om det är bra eller dåligt med numerär jämställdhet) är ett ställningstagande jag överlåter till läsaren.

______________

* Forskningsresultaten är hämtade från rätt gamla källor – tips om nyare forskning tas tacksamt emot:

Lijphart, Arend (1991). “Debate: Proportional Representation. Double Checking the Evidence”, Journal of Democracy 2(3), 42–48.

Saint-Germain, Michelle (1991). “Does Their Difference Make a Difference? The Impact of Women on Public Policy in the Arizona Legislature”, Social Science Quarterly 70(4), 956–968.

Svaleryd, Helena (2007). “Female Representation: Is it important for policy decisions?”, paper presented at The first world meeting for the public choice society in Amsterdam 29/3–1/1 2007.

Thomas, Sue (1991). “The Impact of Women on State Legislative Policies”, Journal of Politics 53(4), 958–976.

Marskrönika

Posted in samhällskommentar on mars 11, 2009 by Gissur Erlingsson

…återfinns här.