De nya partiernas dilemma

Så stökar vi undan comebackformuleringarna: Likt en Jonny Rödlund som varit på proffsutflykt i utlandet och återvänt till allsvenskan, kommer jag nu tillbaka från inslag.se, och börjar skriva lite förstrött under eget flagg här på Remissinstansen igen. För dem som inte hängt med i min lilla resa i bloggosfären: På inslag.se försökte jag skärpa mig, och bara skriva prylar som något sätt var samhällskommenterande. På Remissinstansen kommer jag dock återigen att tillåta mig att bli lite mera icke-yrkesrelaterad, och skriva om sport och musik, bland annat.

***

Blev uppringd av SR Kalmar i förrgår. De önskade något slags forskarfördjupning till ett reportage de hade gjort om de lokala partierna i länet. Jag vet inte om jag sa något upplysande – det var nu ett tag sedan jag forskade om de här sakerna, så jag misstänker att jag främst levererade självklarheter. Dessutom i vart fall var jag lite torr i halsen och lät som, tja, som någon som är torr i halsen, vilket tyvärr är ett röstläge som är irriterande att lyssna på.

Men nåväl, då en del av frågorna kretsade kring det, började jag efter intervjun att fundera kring det här med lokala partiers möjligheter att påverka politiken. Här finns nämligen ett litet dilemma inbyggt. Om man som nytt, lokalt parti ska kunna ha möjlighet att påverka bör nog två villkor vara uppfyllda:

  • Partiet bör inte vara ett s.k. paria-parti, vars företagsidé är att stå utanför det politiska etablissemanget och beskriva representanterna för de etablerade partierna som korrupta idioter. Om hela varumärket är att definiera sig själva i opposition till alla andra, lär sannolikheten för att man inbjuds till samtal om politikens utformning med dem man odlar förakt mot, vara tämligen låg.
  • Relaterat till den första punkten, partiet bör inte företräda någon ytterlighetsideologi, det är osannolikt att de andra partierna vill bjuda in partier som företräder ytterlighetsideologier till förhandlingar. Alltså, oavsett om punkten ovan inte är uppfylld, är det ändå svårt att bli inbjuden till förhandlingsbordet om det mesta man vill genomföra upplevs som stötande av de övriga partierna.

Men om dessa två kriterier är uppfyllda, det vill säga, (a) om det nya, lokala partiet har ett kollegialt förhållningssätt till de etablerade partierna (alltså, saknar en vihärnere-domdäruppe-retorik); samt (b) om partiet dessutom saknar något slags politiskt försäljningsargument som kraftigt avviker från dem som redan finns, ja, då är liksom två viktiga saker som skulle kunna attrahera vissa väljare borta. Varför rösta på ett parti som ändå, i grunden, är som de etablerade? Omvänt då, är man ett parti som driver en vi-mot-dem-retorik, parad med en politik som avviker från mainstream, då torde det finnas skäl för vissa väljargrupper att just rösta på dem. Emellertid, enligt logiken ovan, torde också ett sådant parti, väl i fullmäktige, få svårt att få igenom sin politik. Och häri ligger också dilemmat. Visst, vi-mot-etablissemanget-retoriken ger röster. Men kombinationen av det, och en politik som en avvikande politisk agenda, gör att samtliga tänkbara samarbetspartners vill hålla dem borta från inflytande.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: