De nya partiernas dilemma

Så stökar vi undan comebackformuleringarna: Likt en Jonny Rödlund som varit på proffsutflykt i utlandet och återvänt till allsvenskan, kommer jag nu tillbaka från inslag.se, och börjar skriva lite förstrött under eget flagg här på Remissinstansen igen. För dem som inte hängt med i min lilla resa i bloggosfären: På inslag.se försökte jag skärpa mig, och bara skriva prylar som något sätt var samhällskommenterande. På Remissinstansen kommer jag dock återigen att tillåta mig att bli lite mera icke-yrkesrelaterad, och skriva om sport och musik, bland annat.

***

Blev uppringd av SR Kalmar i förrgår. De önskade något slags forskarfördjupning till ett reportage de hade gjort om de lokala partierna i länet. Jag vet inte om jag sa något upplysande – det var nu ett tag sedan jag forskade om de här sakerna, så jag misstänker att jag främst levererade självklarheter. Dessutom i vart fall var jag lite torr i halsen och lät som, tja, som någon som är torr i halsen, vilket tyvärr är ett röstläge som är irriterande att lyssna på.

Men nåväl, då en del av frågorna kretsade kring det, började jag efter intervjun att fundera kring det här med lokala partiers möjligheter att påverka politiken. Här finns nämligen ett litet dilemma inbyggt. Om man som nytt, lokalt parti ska kunna ha möjlighet att påverka bör nog två villkor vara uppfyllda:

• Partiet bör inte vara ett s.k. paria-parti, vars företagsidé är att stå utanför det politiska etablissemanget och beskriva representanterna för de etablerade partierna som korrupta idioter. Om hela varumärket är att definiera sig själva i opposition till alla andra, lär sannolikheten för att man inbjuds till samtal om politikens utformning med dem man odlar förakt mot, vara tämligen låg.
• Relaterat till den första punkten, partiet bör inte företräda någon ytterlighetsideologi, det är osannolikt att de andra partierna vill bjuda in partier som företräder ytterlighetsideologier till förhandlingar. Alltså, oavsett om punkten ovan inte är uppfylld, är det ändå svårt att bli inbjuden till förhandlingsbordet om det mesta man vill genomföra upplevs som stötande av de övriga partierna.

Men om dessa två kriterier är uppfyllda, det vill säga, (a) om det nya, lokala partiet har ett kollegialt förhållningssätt till de etablerade partierna (alltså, saknar en vihärnere-domdäruppe-retorik); samt (b) om partiet dessutom saknar något slags politiskt försäljningsargument som kraftigt avviker från dem som redan finns, ja, då är liksom två viktiga saker som skulle kunna attrahera vissa väljare borta. Varför rösta på ett parti som ändå, i grunden, är som de etablerade? Omvänt då, är man ett parti som driver en vi-mot-dem-retorik, parad med en politik som avviker från mainstream, då torde det finnas skäl för vissa väljargrupper att just rösta på dem. Emellertid, enligt logiken ovan, torde också ett sådant parti, väl i fullmäktige, få svårt att få igenom sin politik. Och häri ligger också dilemmat. Visst, vi-mot-etablissemanget-retoriken ger röster. Men kombinationen av det, och en politik som en avvikande politisk agenda, gör att samtliga tänkbara samarbetspartners vill hålla dem borta från inflytande.

Vad förklarar den historiska vändpunkten?

Newsflash: Moderaterna är nu större än sossarna.

Sedan Sahlin tog över rodret har jag blivit allt mer övertygad om att sossarna gjort sitt som Sveriges statsbärande parti (PSW har också dragit en liknande slutsats).  Förstå vad som ska till att tappa en 12-15 procentenheters ledning i opinionen på så kort tid? Under en svår finansiell kris också? (Och nej, jag tror inte på Holmbergs/Bjerelds förklaring om att sittande regeringar gynnas av yttre kriser – visa mig gärna forskning som stöder en sådan slutsats, se förödande kritik mot denna förklaring här).

Det är lite sorgligt att se. Mona Sahlin klarar inte av att leda Socialdemokraterna. Rekryteringen av Ibrahim Baylan, en veritabel kommunikativ katastrof, visar ytterligare på detta svaga ledarskap. Jag tror att väljarna inte är dummare än att de faktiskt inser att en regering med ett sådant svagt ledarskap, utan kommunikativ kompetens, inte är någonting de önskar. Och jag tror faktiskt inte att det har så fruktansvärt mycket att göra med den socialdemokratiska ideologin/politiken i sig: min misstanke är att väljarna misstror den besättning som styr en i övrigt trevlig skuta.

Edit: jag kan reta mig på hur somliga politiska kommentatorer bara fokuserar på väljarna som ett slags ”structural dopes”  (man sluter upp bakom ledare i tider av kris) i sina analyser. Man måste rimligen ta hänsyn till om den sittande regeringen sköter sig bra, eller om oppositionen sköter sig dåligt. I dagens Aftonbladet reflekterar två kloka kollegor – Mikael Gilljam och Magnus Hagevi – kring sossarnas ras med lite mer fokus på den s.k. ”utbudssidan”.

Edit II: och jag retar mig våldsamt mycket på den kortsiktiga analys som Socialdemokraterna nu gör av partiets fria fall i opinionen under den senaste tiden, att rikta elden mot Wanja?!?! Problemen är så mycket djupare än så. Jag lär få anledning att återkomma till den analysen efter valet 2010.

Tidernas aprilskämtare: SJ

Ok, vana läsare av bloggen känner till mitt förhållande till SJ: jag måste nyttja företagets tjänster trots att jag inte är helt förtjust detsamma. Ett mycket, mycket sorgligt faktum.

Uppriktigt sagt har jag varit med om de flesta tänkbara bus som SJ (och Banverket) hittat på. Allt från tvåtimmarsförseningar pga. ett ställverk utanför Alvesta, till lokförare som inte dykt upp. Från signalfel till banarbete. Från otrevlig bistropersonal till otrevliga konduktörer. Från en stängd bistrovagn till ett direkt skamligt ersättningssystem för oss årskortare.*

Men idag, vettni, en helt ny form av avancerat skämtande. Som till och med tog en veteran i SJ-haverier – som undertecknad – totalt på sängen. Såhär: Jag gick upp i ottan (05.00) för att kunna ta mig från Gnesta till Södertälje Syd, varifrån ett 06:39-tåg skulle ta mig till Linköping och ett halvviktigt möte. Så står jag där, glad i hågen, i morgonsolen. På perrongen. Klockan 06:30.

”Humdidum”, tänker jag. ”Snart kommer tåget. Då ska jag arbeta flitigt på min laptop, sippra lite på en härligt underbar kopp SJ-kaffe”. Så slår klockan 06:37. Ett X2000 kommer dånande i fjärran. Det närmar sig hastigt. ”Men varför saktar det inte in?”, tänker jag lite förvirrat, men hinner inte riktigt tänka färdigt tanken. För tåget bara blåser förbi perrongen. Förbi mig och de andra, säg, 10-15 personerna.

Jag kliar mig i huvudet, tycker det är underligt. Men jag behöver inte undra allt för länge. Ungefär fem minuter senare ljuder högtalarna, och en vän, men rätt osäker, kvinnoröst, ljuder:  ”Ni som skulle [ja, skulle, min anm.] ha åkt med 06:39 mot Köpenhamn. Ehm. Det tåget stannade inte i Södertälje. Ehm [lång paus]. Det berodde på ett missförstånd”.

Ett missförstånd? Där står jag, i Södertälje, och ser mitt tåg, blåsa förbi. Och det beror… på ett missförstånd? Men tack SJ. Tack för att ni stal ytterligare, tja, en till två timmar av mitt liv. Tack för att ni ännu en gång lät mig bomma en jobbpryl. Och, inte minst, tack för att ni ersätter mig med 147 spänn. Det är så gentilt. Vad ska man säga? Det är ju bara så fullständigt absurt. 147 kronor. Jag känner svarttaxichaufförer med bättre restidsgaranti.

——————-

• Svaret på argumentet i det blogginlägg jag länkar till? ”Du kan ju använda pengarna för att köpa ett nytt årskort”. Ja, precis, det är jag ju sugen på: dels är jag inte sugen på att gynna ditt sabla företag som är helt uselt på att ta mig från plats A till B i rätt tid, dels devalvera värdet av resegarantikronorna YTTERLIGARE genom att låta dem uppgå i ett årskort (där varje krona är värd lite mindre, eftersom resorna är lite billigare än vid kontantköp). Det är fullkomlig galenskap, jag säger er!!!

Spelar numerär jämställdhet någon roll?

Den 7 juni ska vi rösta fram svenska representanter till EU-parlamentet. Det ger anledning att reflektera över några politiskt pregnanta frågor. För att ta en liten omväg till mitt ärende – jag har på avstånd noterat debatten om huruvida det finns en ekonomisk potential i att öka jämställdheten i våra bolagsstyrelser, dvs., om fler kvinnor leder till bättre lönsamhet.

Bl.a. har Henrik Jordahl konstaterat att …

Forskningen ger alltså inget stöd för att företag med en jämnare könsfördelning i sina styrelser skulle vara mer – eller för den delen mindre – lönsamma än andra företag. Trots detta har flera representanter för den politiska sfären, med vissa statliga myndigheter i spetsen, valt att driva en annan linje.

Men vad händer om vi exporterar forskningsproblemet till den politiska sfären, och ställer frågan: spelar andelen kvinnor i valda politiska församlingar någon roll för det politiska beslutsfattandet? Frågan är, skulle jag vilja säga, brännhet i EU-sammanhang: Bara 30 procent av ledamöterna i EU-parlamentet är kvinnor. Sist jag såg siffror på det leddes bara sex av 23 utskott av kvinnor och ingen partigrupp hade en kvinnlig ordförande. Vidare var endast 20 procent av de anställda i parlamentet kvinnor. Inom EUs övriga institutioner sitter huvudsakligen män på de tyngsta uppdragen.

Men återigen: spelar det här någon roll? I diskussioner av det här slaget möter man ofta argumentet att ”det viktigaste är väl att vi har rätt folk på rätt plats, och att själva politiken är så bra som möjligt, inte just att vi har någon exakt representation.” Jag påstår att detta är ett oupplyst argument: Den numerära ojämställdheten har politisk betydelse, och får implikationer för vilka beslut det är som fattas.

Teoretiskt har Anne Phillips argumenterat för att de unika erfarenheter kvinnor bär med sig gör att de, generellt sett, kommer att slåss för en annan typ av frågor än män när de sitter i politiska församlingar. I linje med detta finner empirisk forskning att ökad kvinnorepresentation spelar stor roll för vilken politik som i slutänden bedrivs.  Ju fler kvinnor det finns i en folkvald församling, desto fler beslut klubbas igenom som har gynnsamma effekter för barn, familjer och kvinnor. Undersökningar som specifikt har undersökt beslutsfattande i svenska kommuner har också funnit skillnader i mäns och kvinnors politiska preferenser: kvinnor tenderar till att vilja lägga mer pengar på barnomsorg än vad män gör.* Så, åtminstone i politikens värld gör det skillnad huruvida församlingarna är numerärt jämställda eller inte. Hur detta ska bedömas normativt (dvs. om det är bra eller dåligt med numerär jämställdhet) är ett ställningstagande jag överlåter till läsaren.

______________

* Forskningsresultaten är hämtade från rätt gamla källor – tips om nyare forskning tas tacksamt emot:

Lijphart, Arend (1991). “Debate: Proportional Representation. Double Checking the Evidence”, Journal of Democracy 2(3), 42–48.

Saint-Germain, Michelle (1991). “Does Their Difference Make a Difference? The Impact of Women on Public Policy in the Arizona Legislature”, Social Science Quarterly 70(4), 956–968.

Svaleryd, Helena (2007). “Female Representation: Is it important for policy decisions?”, paper presented at The first world meeting for the public choice society in Amsterdam 29/3–1/1 2007.

Thomas, Sue (1991). “The Impact of Women on State Legislative Policies”, Journal of Politics 53(4), 958–976.

Marskrönika

…återfinns här.

Nära ursinne

En kamrat gav mig nyligen Maciej Zarembas Den polske rörmokaren och andra berättelser från Sverige (2006). Jag har ännu inte läst hela, men tillräckligt för att rekommendera den. Det är en sådan bok som är sådär obehaglig att läsa, att det kliar i hela kroppen när Zaremba, med en elegant och rak stil, blottar gigantiska hål i den svenska välfärdsapparaten.

Beskrivningarna av situationen i Landstinget Jämtland i början av 2000-talet har fått mig att koka. Bl.a. en genomkorrupt, vad det verkar, tillsättning av en s.k. ”landstingsstrateg”. Beskrivningen av ärendet ser ut som följer: en kvinnlig partivän till de styrande i landstinget får inte längre fortsätta som sakkunnig på departementet efter valet 2002, och frågan väcks om man inte kan ordna någonting roligt åt henne i Östersund. Strax därefter inrättas en tjänst som ”processägare för internationella frågor”. Beslutet om denna tjänst diarieförs inte. Zaremba (s. 40) skriver:

Plötsligt finns ämbetet bara där – och även den rätta personen! Den 26 november 2002 signerar denna Stockholmspolitiker, som aldrig varit annat än politiker, ett anställningsavtal – som hög tjänsteman hos landstinget.

Eländet stannar inte där – för kvinnan vill inte ha tjänsten. Istället letar man fram en ny partivän, denna gången från en jämtlandskommun. Men efter lite påstötningar från en irriterad opposition, utlyses faktiskt tjänsten. Fem sökte. Fyra hade erfarenhet av internationellt arbete. Den som fick jobbet? Jämtlandspolitikern (som givetvis saknade sådan erfarenhet)!

För en som undertecknad, som fascineras av maktmissbruk i ”världens minst korrupta stat” (jo, enligt Transparency International är Sverige det), är Zarembas bok mycket intresseväckande. Var och varannan sida ger anledning till pulshöjning, svettningar och svår irritation. Helt klart ett gott tecken på att man har med utmärkt samhällskritik och grävande journalistik att göra.

Delaktighet och misstro

Suck. Upptäckte just att PSW länkat hit. Det känns inte bra att länken går till ett våldsamt gammalt inlägg, och att Remissinstansen faktiskt beskrivs som ”pausande”. Därför – ett hastigt inlägg så bloggen åtminstone är en smula uppdaterad för de nykomlingar som råkar trilla in här.

Två iakttagelsen ligger bakom rubriken, Delaktighet och misstro. Den första väcktes av den andra (ni förstår snart vad jag menar): Jag fick nyligen anledning att minnas hur mina gamla skolkamrater som gjorde sin PRAO på pizzerior kläckte ur sig att…

Fy fan vad äckligt det är med pizzor när man ser hur det egentligen går till med pizzabakning och salladsmakande. Asså, när man bara är kund, och får den färdiga pizzan serverad, ser det ju fräscht ut och så, och det smakar oftast OK också. Men fy fan, när jag praoade på pizzeria X, och såg att de inte tvättade händerna och fan och hans moster, nej, satan, jag äter aldrig pizza igen!!!

Den andra iakttagelsen, som alltså fick mig att minnas den förra, gjordes för drygt en vecka sedan. Jag mötte en man som, i egenskap av forskare, hade varit djupt involverad i en statlig utredning. Det lustiga var att han gjorde en liknande reflektion som de gamla skolkamraterna gjorde efter sitt PRAO-ande. Han tyckte ungefär att…

Fy fan, när man har arbetat så nära makten och djupt inne i en statlig utredning, så tappar man fantamig förtroendet för det representativa demokratiska systemet. Är det inte tjänstemän som är inne och pillar i varje enskild formulering i utredningen, så ringer telefonen sig varm av alla särintressen som vill tjata in en uppfattning, ett visst perspektiv, in i densamma. Politiker ser man knappt röken av. Och det som kommer ut från utredningen får ju stora politiska implikationer. Nej, min misstro mot den representativa demokratin har förvärrats av denna erfarenhet.

Detta kanske är ett allmänt drag, att när man väl kryper in bakom kulisserna i vilken verksamhet som helst, tja, varför inte de svenska universiteten, då tappar man förtroende för de relevanta institutionerna? Månne är det verkligen så att ignorance is bliss!

Hate to say I told you so

Det lite sporadiska bloggandet beror på att jag f.n. gör en fallstudie av hur en avdelning på ett svenskt sjukhus fungerar, där perspektivet är det organisationsteoretiska (ni vet, individ kontra organisation, kommunikation inom organisationen). Fascinerande egentligen. Som min fine vän PSW brukar säga: samhällsvetarna ställer helt fel frågor när de intresserar sig för ”när och varför det går fel” i t.ex. offentliga organisationer. Den rätta frågan är: hur fan förklarar vi att det fungerar någotsånär över huvud taget?

Nu är denna fallstudie inte bloggpostens huvudperson. Istället vill jag påminna om ett tidigare inlägg, där jag skrev:

min gnagande initiala känsla av att Mona Sahlin inte är en person som klarar av att leda Socialdemokraterna till valseger 2010 har kraftigt förstärkts under de gångna, säg, 10 dagarna.

Jag får ju än mindre anledning att backa från det påståendet när jag nu läser om den senaste Synovate-undersökningen, där Socialdemokraterna backar med över sex procentenheter, något som uppenbarligen är det största enskilda månatliga raset på 15 år.

OECD-rapport: ökade ojämlikheter

Via professor Jim hittar jag den nya OECD-rapporten Growing Unequal? Income Distribution and Poverty in OECD Countries. Föga överraskande handlar den om inkomstojämlikheter i OECD-länderna, och behandlar perioden 1985-2005. Resultatet?

In most countries the gap is growing because rich households have done significantly better than middle-class and poor households. Changes in the structure of the population and in the labour market over the past 20 years have contributed greatly to this rise in inequality.

Politiska vildar

Kort bakgrund: i min hemkommun Gnesta har en miniskandal utspelat sig under den gångna veckan. En ledande socialdemokrat (och f.d. småskandaliserad folkpartist) som suttit på uppemot sex förtroendeuppdrag har blivit utesluten och ombedd att lämna sina uppdrag. Orsaken: han har tagit emot svarta pengar i sitt värv som begravningsförrättare.

Och nu till det som retar mig: den uteslutna socialdemokraten tänker sitta kvar. Orsaken är ”jag vill bestämma själv vilken dag jag ska sluta”, och att ”förra perioden lämnade vänsterpartisterna i Gnesta sitt parti… och det är inte ovanligt”. Men det finns en viktig principiell skillnad mellan politiska vildar och politiska vildar. Å ena sidan kan man själv välja att bli politisk vilde av rent politiska skäl (dvs. att ens politiska uppfattningar kolliderar med moderpartiets), å andra sidan kan man, som den omtalade socialdemokraten i detta inlägg, bli det efter att ha blivit utslängd efter att ha dragit ned partiets namn i smutsen efter en s.k. ”skandal”. I det förra fallet, menar jag, kan det finnas etiska och demokratiska argument för att behålla sin fullmäktigeplats och vara en vilde. I det senare fallet… inte en chans.