Arkiv för februari, 2008

Medlemsraset

Posted in forskning, samhällskommentar on februari 26, 2008 by Gissur Erlingsson

marita.jpg

Häromdagen kom siffror som återigen bekräftade den långsiktiga trenden: de etablerade partierna dräneras på medlemmar. Sedan 1991 har över hälften av partimedlemmarna försvunnit. Detta har förstås fått en och annan journalist att ringa runt till de statsvetenskapliga institutionerna i landet – och då jag nyligen lagt sista handen vid en liten bok med undertiteln En kunskapsöversikt om partier, makt och legitimitet i lokalpolitiken, har en del samtal nått mig också.

Här står samhällsvetaren lite grand inför ett bryderi: har man verkligen något vettigt att säga? Man riskerar inte bara att (a) läxas upp av kollegorna för att vara charlatan, utan också (b) att ens försök till analys redigeras så kraftigt att en halvtimmesutläggning slutar i mycket rumphuggna citat (och man själv framstår som, ja, inte helt intelligent; n.b. – citatet om internet var inte någon huvudpoäng…).

Varför då ställa upp? Min egen princip brukar vara att avstå från att säga något när det handlar om områden där jag över huvud taget aldrig har skrivit någonting, och därefter försöka att slussa vidare till forskare som just hållit på med de frågor som journalisten vill ha svar på (rörande just den här frågan är Jan Teorell, Gullan Gidlund, Tommy Möller och Svend Dahl säkert bättre att prata med än mig). Samtidigt: det finns ju något som kallas den tredje uppgiften, och därför har jag ändå försökt säga något om vad forskningen skulle kunna ha att säga om ”medlemsraset”. För bövelen – jag la ändå ned bättre tiden av förra året åt att skriva en liten bok som tangerar detta tema.

Eftersom jag naturligtvis har full förståelse för journalisternas arbetsvillkor, inser jag att jag inte kan bre ut mig sida upp och sida ned med mina reflektioner kring medlemsraset. Men här, på min egen sida, kan jag åtminstone fritt skissa mina små punkter på temat ”medlemsraset för de svenska partierna”, och då kretsa kring de tre mest centrala frågorna: (1) vad beror raset på; (2) vad har raset för konsekvenser och (3) kan något göras för att hejda/vända medlemsraset? Här kommer mina lite mer utvecklade funderingar i punktform:

Varför blir antalet partimedlemmar färre?
Detta har jag inte forskat en sekund om. Men litteraturen på området pekar ut ett gäng samverkande faktorer. Det är en långsiktig trend som:

  • hänger samman med att partiernas band till och lojalitet mot partierna suddas ut med resultatet att partiidentifikationen minskar; något som i sin tur hänger samman med att
  • människor blir mer ”individualistiska”, föredrar att engagera sig på ett sätt som (a) kräver mindre tid och (b) berör dem mer omedelbart (knappast en nyhet, den svenska maktutredningens slutbetänkande [SOU 1990:44] slog fast att denna trend kunde skönjas redan för drygt 18 år sedan)
  • politiska uppdrag har kommit att ta alltmer tid och att åtminstone uppdrag som KF-politiker upplevs som meningslösa – varför ska man då ge sig i kast med partipolitiken?
  • vissa statsvetare menar också att det minskade intresset för att bli partimedlem beror på att interndemokratin i de etablerade partierna har försämrats; det påstås både ha blivit svårare att föra fram idéer och att göra politisk karriär (här är det empiriska underlaget dock skakigt, som Teorell (1998) diskuterar förtjänstfullt i Demokrati eller fåtalsvälde vet vi helt enkelt inte alls hur interndemokratin fungerade förr)

Vad får minskat antal partimedlemmar för konsekvenser?
Många förfasar sig över de nya siffrorna, och Ulvskog var ute i medierna med budskapet att socialdemokraterna dragit igång en värvningskampanj för att få ihop 10 000 nya medlemmar! Detta antyder ju att partierna själva ser de minskande medlemsskarorna som ett stort problem. Men varför då?

  • Jo, såklart det omedelbara, praktiska problemet: får svårigheter att rekrytera lämpliga/kompetenta politiker till alla de uppdrag som ska besättas på lokal nivå. Detta rapporterade de om redan vid 1990-talets slut, och med den fortsatta medlemsminskningen är det knappast ett problem som mildrats.
  • Det finns förstås ett imageproblem för de traditionella folkrörelsepartierna (egentligen [s] och [c]) när medlemsförlusterna blir stora. Bygger man sitt varumärke på devisen ”det är vi som har massorna med oss; det är vi som är noga med förankring, rådslag och deliberation”, då är det klart att imagen naggas i kanten.
  • Så vi har ett praktiskt problem (som kan lösas genom att halvera antalet ledamöter i svenska kommunfullmäktige; diskuteras faktiskt som ett seriöst förslag i den här SKL-rapporten), och vi har ett imageproblem (som just verkar vara ett imageproblem – för även om man har väldigt många medlemmar, verkar inte interndemokratin och medlemsinvolveringen fungera sådär fantastiskt ens inom [s] – se återigen Teorells [1998] avhandling – här visat genom noggranna empiriska studier). Men finns det några konkreta, allvarliga bekymmer utöver detta?
  • Medlemsförlusterna torde faktiskt inte innebära några större problem för partierna, egentligen. Jämfört med för, säg, 30 år sedan är partiernas behov av stora medlemsskaror mindre. Man behöver dem inte för pengarnas skull (bara ca. 5-6 procent av intäkterna kommer från medlemsavgifter); man behöver dem inte längre för att sprida information om partiets politik (annonser, stora medier, starka ledare gör fixar detta mer effektivt idag); och man behöver dem inte för att samla in information om väljarnas behov och synpunkter (nu har de fokusgrupper och opinionsundersökningar som sköter detta effektivt istället). .
  • Den långsiktiga konsekvensen för det demokratiska systemet är att det är en ytterligare indikation på att vi rör oss från kollektivistisk folkrörelsemodell (där det åtminstone i retoriken har varit viktigt att dra in så många som möjligt i beslutsfattandet) till en mer elitorienterad demokratimodell där medborgarna i allt större utsträckning nöjer sig med att godkänna eller underkänna politiska eliter vart fjärde år. Det finns faktiskt empiriskt belägg för att så är fallet också.*

Kan något göras för att vända utvecklingen?

  • Personligen tror jag att det blir svårt att göra så som Marita Ulvskog uttalade sig om häromdagen, att rekrytera 10 000 medlemmar under en kort tid. Sådana kampanjer räcker bara en bit på väg och kan i bästa fall stoppa hastigheten i medlemsfallet.
  • Är man intresserad av att vitalisera partiarbetet och restaurera folkrörelsepartiet krävs nog fler saker: dels reformera internt i partierna (arbeta mer med slutna samtalsforum lokalt för partiernas basorganisationer – så folk kan bestämma själva när de lägger ned tid på sitt engagemang), dels måste man nog börja möblera om lite i de politiska institutionerna. Bl.a. diskuterar ju grundlagsutredningen skilda valdagar, något som skulle kunna hålla i gång partiorganisationerna mellan riksdagsvalen; och så börjar allt fler intressera sig för att införa majoritetsstyre i kommunerna (skulle kunna öka ansvarsutkrävandet, öppna upp den lokala debatten och därigenom stärka intresset för den lokala demokratin). I teorin skulle grundläggande reformer av det slaget kunna restaurera medlemspartierna, men det är ju naturligtvis svårt att sia om effekter – och spådomar ska vi samhällsvetare försöka att hålla oss nyktert borta från.
  • Men vad är egentligen det normativa argumentet för att restaurera folkrörelsepartierna? Om Gilljam och Jodal (2002) har någorlunda rätt, är vi inte särskilt intresserade av att vara partimedlemmar eller goda deltagardemokrater; vi lämnar gladeligen över beslutandemakt till politiska eliter som konkurrerar om vår gunst med sina politiska program – och så kan vi godkänna eller underkänna dem vart fjärde år (och i mellantiden ägna oss åt sådant som verkligen engagerar oss – vår familj, jobb, våra hobbies; ja, vi kanske deltar i någon brukarstyrelse, en bostadsrättsförening, men lämnar det offentliga beslutsfattandet till de folkvalda).

________________________________________

* Gilljam, Mikael och Ola Jodal (2002). ”Medborgarnas demokratiuppfattningar”, i Sören Holmberg och Lennart Weibull (red.) Det våras för politiken – trettiotvå artiklar om politik, medier och samhälle. Göteborg: Göteborgs universitet, SOM-institutet.

Bra eller dåligt för väljarstödet?

Posted in samhällskommentar on februari 25, 2008 by Gissur Erlingsson

Sarkozy i blåsväder, basunerar kvällstidningarna ut. Varför då, undrar jag. Hade jag varit en av Sarkozys swing-voters hade han klart fått min röst i övermorgon. För sjutton! Ibland måste man ju ryta till.

Välfärdsstatens logik

Posted in forskning on februari 25, 2008 by Gissur Erlingsson

conny.jpg

Jag sitter och förbereder undervisning. Som en liten distraktion i den verksamheten har jag druckit ett par koppar kaffe och lyssnat till den här debatten mellan fil dr Andreas Bergh (Ratio, Lunds universitet) och idéproducenten Johnny Munkhammar (Timbro).

Andreas och Johnny är överens om vissa saker, oense om andra. Det är vid oenigheter som debatter blir roliga – och det blir rätt trevligt att lyssna på en diskussion mellan två liberaler som båda två anstränger sig för att vara sakliga (vi vet ju hur långt osakligheten kan gå när individer av olika ideologihärkomst kolliderar). Kort och gott kan man väl lite slarvigt sammanfatta den stora skiljelinjen som att Andreas säger att det är A OK att offentligt levererad välfärdsservice (som sjuk- och äldrevård + grundutbildning) är offentligt finansierad, medan Johnny säger något i stil med att ”jodå, jag har med tiden insett att skatter inte alltid är skadliga men man måste som individ få välja mellan huruvida man ska använda den offentliga tjänsten, eller om man sköter det genom marknaden eller familjen” (underförstådd premiss här; om man undandrar sig den offentliga tjänsten så ska man heller inte behöva betala för den, åtminstone om jag förstår citatet här korrekt).

Utifrån en praktisk-politisk ståndpunkt finns ett problem med Johnnys (egentligen från liberals point of view rätt så tilltalande) argument: om vi nu tror att spelteorin ger oss vissa insikter om hur individer beter sig ställda inför strategiska val (t.ex. frivilligt offentligt finansiera skolor och sjukhus de ska gå i, själva betala för det eller lita på att familjen kan ta hand om det), kan vi räkna med att de kollektivt finansierade systemen kollapsar. Jag har det inte helt pinfärskt i huvudet, men är rätt övertygad om att Bo Rothstein diskuterar sådana ting i både (eller åtminstone en av dem) denna och denna bok (och här kan man tycka vad man vill om Rothstein som forskare eller politisk debattör, det intressanta är det spelteoretiska argumentet).

Härvid är jag inte särskilt förtjust i Johnnys argument av empiriska skäl: ett sådant system som han argumenterar för slår undan benen för den mer socialt ansvarstagande delen av staten, och lämnar dem som skulle vilja leva under ett sådant politiskt system helt utan ett politiskt alternativ att välja sin förstapreferens.

Mot denna bakgrund är jag överraskad över att ingen diskuterade idén om att kombinera Hirschmans Exit, voice och loyalty med Tiebouts idé om institutionell konkurrens mellan politiska enheter. Här är det röstandet med fötterna på en och samma gång driver effektiviteten i de politiska systemen och individernas preferenstillfredsställelse. Ergo: om man nu är så missnöjd med det institutionella paket Sverige har att erbjuda i form av relativt höga skatter + relativt ambitiös välfärdsstat; varför inte flytta till något land som bättre motsvarar ens preferenser?

Det finns en uppsjö av kritik mot framför allt Tiebout, men det tar inte udden ur huvudpoängen som jag skulle vilja slänga in genom bakdörren i Bergh-Munkhammardebatten: det handlar inte om att inom en stat välja mellan ”stat”, ”marknad” eller ”familj”, utan att som individ välja mellan stater som olika hårt betonar ”stat”, ”marknad” eller ”familj”. Den riktigt intresserade kan ju roa sig med att läsa den här rapporten då perspektivet finns mer eller mindre explicit i bl.a. Berghs sätt att resonera.

________________

Edit: Johnnys kommentar till debatten, first hand.

Edit II: Premissen är inte underförstådd längre, utan mer eller mindre uttalad hos Johnny på hans blogg (Bergh klargör också i kommentatorsfältet). Jag har svårt att tolka det på annat sätt, vare sig i själva debatten eller i följande passus:

 Ofta i debatt med försvarare av en omfattande välfärdsstat, som Bengt Westerberg och nu senast Andreas Bergh, möts man av ett intressant argument: ”Eftersom vi alla ändå behöver vård/omsorg/utbildning/pension så kan ju staten lika gärna sköta det.”

Med ett statiskt ekonomiskt synsätt ser det kanske ut som att det i vilket fall måste bli en ekonomisk överföring från den enskilde till en leverantör av detta. Ingen skillnad om alla måste välja staten jämfört med om man får välja mellan stat, marknad och familj. Men det är naturligtvis en rad skillnader:

1. Man får just välja. Inte bara inom det statliga utbudet utan bredare. Får man behålla sina pengar kan man tacka ja eller nej till det staten erbjuder. Och man kan välja omfattning, inte bara variant. Vill man inte ha statlig sjukförsäkring kan man spara, investera, köpa privat, arvodera farmor – eller något annat.

Litenhet och fotbollsframgång

Posted in forskning, jag, samhällskommentar on februari 23, 2008 by Gissur Erlingsson

teitur.jpg

Här är jag uppvuxen, i en liten isländsk håla som – när det begav sig – hade drygt 3500 invånare (ca. 5000 nu). Ett halvdussin av mina gamla vänner blev utlandsproffs – och det lilla stället har levererat över 30 fotbollsproffs den gångna 25-30 årsperioden.*

Den dokumentär jag länkar till ovan är kort – ca 12 minuter, och väl värd att se om man är fotbollsintresserad. Som samhällsvetare förbluffas jag över effektiviteten hos idrottsklubben Akranes: genom historien har de sett till att vara Islands mest framgångsrika fotbollsklubb vad rör mästerskaps- och cupvinster, trots att de vart och vartannat år dräneras på sina guldkorn till spelare. Det torde vara en spännande miljö att undersöka för idrottssociologer – hur förklaras denna remarkabla framgång för denna fiskebyn?

I nästa steg torde den lilla byn intressera även den icke-sportintresserade forskaren. Skälet är att normen bland barn och ungdomar förefaller vara att man ska spela fotboll (eller simma, man har en grym simklubb också). Och många, många föräldrar är djupt engagerade i klubbens verksamhet. Jag har ingen aning om siffrorna, men jag gissar att dessa sakernas tillstånd håller nere ungdomsbrottslighet, fylleri, skadegörelse etc. i den aktuella kommunen. Hur förklaras detta? Om jag någongång lyckas pungslå någon finansiär på pengar för forskning om dessa ting ska jag nog försöka ge mig in på det här området (och läsa mer vetenskaplig produktion om frågorna – det lär väl finnas massor på temat, tips tages tacksamt emot).

* Nota bene: jag hade aldrig blivit fotbollsproffs även om jag stannat kvar i fotbollsakademin där. Jag spelade visserligen med flera av dem som sedermera blev utlandsproffs, och har visserligen två isländska mästerskapsmedaljer på väggen, men det var för pojkar 10 – B-lag (de delade in oss i A, B, C och D-gäng redan på sjumannatiden, i 6 årsåldern!) Min största fotbollsmerit utöver detta är att jag var fotbollstränare i två år för Lokomotiv Lund (tävling: finn tre fil dr i statsvetenskap på lagbilden!) som då mest bestod av bångstyriga doktorander och disputerade forskare, och båda åren var vi ruskigt nära att ta oss ur division sju-träsket genom kval till sexan. Misslyckades dock…

Diiiiiiiiiiiiiiiiima!!!

Posted in något annat on februari 20, 2008 by Gissur Erlingsson

diiiiiiiima.jpg

Jag tog lite semester förra veckan.. Trippen gick till Östersund, där jag för första gången skulle få njuta av min favoritsport, skidskytte, live. Det var en härlig upplevelse på alla sätt och vis. Vissa tidningar basunerade ut att det var ett fiasko – en helt befängt nationalistiskt grundad uppfattning som min vän Niclas skrivit så klokt om. Icke-nationalist som jag är, tyckte jag att det var en succé (minus bitande kyla bitvis). Mitt favoritlandslag, ryssarna, kom tvåa i medaljligan – Tchoudov och Iourieva stod för kompakta insatser under evenemanget. Den lilla smolken var förstås att min absolute favorit, Dmitri Iaroshenko, bara fick ett guld – i stafetten. Detta slog dock inte ned mig nämnvärt, allra minst idag då jag kunde njuta av följande lilla information om min skidskyttefavorit. Ho ho ho.

Representationsetikens orsaker och effekter?

Posted in samhällskommentar on februari 19, 2008 by Gissur Erlingsson

britt-marie.jpg

Jag råkar vara väldigt förtjust i rationalistiskt teoribildning, politisk etik, psykologi och spelteori. Därför blir jag nästan sjukligt upphetsad när journalister gräver fram kul data av detta slag. Det handlar alltså om reportern Niklas Svensson som kartlagt den stora variationen i representationsutgifter mellan svenska kommuners kommunchefer och kommunalråd genom att skicka följande mejl till samtliga svenska kommuner:

Undertecknad begär härmed uppgifter via mejl om den exakta storleken på kommundirektörens respektive kommunalrådens interna, respektive externa, representation under tiden 1 januari 2007-30 juni 2007. Önskar samtidigt information om kommundirektörens/kommunalrådens namn och födelsedatum, partitillhörighet (enbart kommunalråd), samt fastställda månadslön per 1 oktober 2006, respektive 1 oktober 2007. Slutligen önskas information om antal anställda i myndigheten 1 oktober 2007.

I det inslag jag såg på fyran gjordes en stor poäng av två extremer: någon som hade representerat för endast 14 kronor (sic!), och någon som hade representerat för uppemot en halv mille. Variationen är enorm. Empiriskt är det naturligtvis en fenomenal insats av Svensson att kartlägga dessa saker – men inslaget väckte fler frågor till liv än vad det besvarade. Om poängen bara var att få gemene man att förfasa sig över att herr X gör av med si och så mycket pengar samtidigt som samme man tvingar barnomsorgen att spara, är det en rätt billig poäng. I sämsta fall underblåser man bara misstron mot politiker och offentlig förvaltning.

Frågan är betydligt mer komplex än vad man kanske i förstone inser. Här finns en intressant mikrofråga om varför X representerar för flera hundra tusen, medan Y bara representerar för någon enstaka hundring om året. Vad är det i de olika personernas beslutskalkyler som å ena sidan får en person att tycka att det är helt OK att vidlyftigt använda skattebetalarnas pengar till en sådan offentligt stigmatiserad sak som korruption representation, medan en annan knappt dristar sig till bjuppa en gäst på kaffe och mazarin. Ryggradsreaktionen hos de flesta är säkert att den som slösar är ett ärkesvin och den som inte gör det är en hedersknyffel.

Jag köper inte den bilden, inte rakt av iallafall. Alla fall av ”slösa med skattepengar på representation” kan inte automatiskt sorteras in under facket ”oetiskt beteende”. Jag har träffat tillräckligt många pampar för att förstå att det här med kommunpolitik inte är så fruktansvärt enkelt. Det finns motstridiga krav på den moderne politikern och chefstjänstemannen som samtidigt ska vara medborgarnas förkämpa och en handlingskraftig företrädare som ska föra fram kommunernas intressen i den institutionella konkurrens som råder mellan kommuner i vår globaliserade värld.

Politiker- och tjänstemannauppdragen har nog blivit allt mer oklara sedan olika typer av New Public Management-modeller vunnit insteg i det offentliga och sedan stora delar av utvecklingsuppdraget förts över till kommunal nivå. Kommuner ska drivas som företag, och kommuner ska umgås tätt med näringsliv. Här ska det vara snabba puckar, och här ska man vara flexibel som förhandlare för att erbjuda de internationella företagen goda villkor. En gång intervjuade jag en lokal toppolitiker i en medelstor svensk kommun som sade såhär:

Under 90-talet tappade kommunen tusentals jobb. Då handlade det om att jobba med hur vi skulle hantera den här situationen. Det är nya förutsättningar och då ställer man sig frågan … hur man som parti säkerställer framtiden med arbetstillfällen och så vidare. Det var ju en av de stora uppgifterna under 1990-talet och in på 2000-talet, och som tidigare inte hade varit någon jättestor fråga eftersom tillväxten alltid funnits där och frågan var mer hur vi skulle fördela den. Nu handlade det om att säkerställa att vi alls fick in inkomster till kommunen. Och då är det klart, då hamnar du i ett tätare umgänge med lokalt näringsliv, med internationella företag och andra aktörer som på något sätt kan sätta spelvillkoren. Det här med att man som politiker plötsligt blir tvungen att ge besked på ett sätt som inte hade kunnat ske under 50-, 60- och 70-talen. Men helt plötsligt så kan du träffa en representant för ett internationellt företag som säger: ’Ja, vi måste ha besked senast på måndag’, och det här får man fredagen innan helgen, och de säger ’om ni har ett intresse… annars går budet till nästa kommun.’ Och det är klart, då måste du agera. Så att kommunpolitikens företrädare, och därmed partiernas, hamnar i en ny situation. Så hur förankrar man då inriktningen?

Min enkla poäng med denna korta utvikning är att det inte alls är säkert att den som använder representationskontot är ett svin. Han eller hon kan mycket väl ha kommunens bästa för ögonen, och lever i förvissningen att man måste smörja potentiella investerare för att få framgång. Man kanske inte representerar för att få ha skoj för själv, utan man gör det för att man vill uppnå någonting, t.ex. kommunens bästa. Som de engelsktalande uttrycker det, beviset kanske finns i puddingen. Det vore m a o rätt spännande att undersöka om de kommuner som representerar vidlyftigt är skickligare på att säkra företagsetableringar etc., än vad de förment moraliskt mer högstående kommunerna är. Om det är på det viset, kanske de som slösar med representation ska hyllas som smarta entreprenörer? Jag är högst osäker på om så är fallet. Men det får data visa. Min poäng är att det här med höga och låga representationsutgifter inte är så svart och vitt som media ibland utmålar det.

Väljarnas okunskap

Posted in forskning, samhällskommentar on februari 7, 2008 by Gissur Erlingsson

grupp.jpg

Mycket jidder nu på sistone i bloggosfär och allmän debatt om Sören Holmberg et als resultat om hur illa upplysta väljarna är. Det är jättekul att så många verkar bry sig, och trevligt att så många förfasar sig. Men jag tror att de som förfasar sig har fel, om de nu oroar sig för den politik som i slutändan produceras av det system som det ”korkade” folket väljer. Jag har nämligen inga som helst problem med den bristande kunskapsnivån hos väljarna, inte över huvud taget. Dels tycker jag att det är en rättighet att vara illa upplyst, och dels tycker jag väl inte riktigt att det politiska systemet står och faller med väljarnas kunskapsnivå. Jag har två argument för detta:

  • Häromdagen presenterade Bo Rothstein på vårt interna seminarium ett intressant argument för varför politikens inputsida (dvs. val, partier och politiker) spelar rätt lite roll för upprätthållandet av legitimitet för politiska system – det viktigaste är en genomskinlig, neutral, välutvecklad rättsäker rättstat (jaja, säkert supermånga tautologier där, men jag orkar verkligen inte nu). Uppsatsen heter Creating State Legitimacy: The Five Basic Models.
  • I den underhållande boken Wizdom of Crowds slår James Surowiecki ett slag för idén att stora grupper av människor är smartare än en liten upplyst elit. Översatt till det demokratiska systemet (detta är ett argument som jag vet att dr Nic kommer att slå bakut för, men han får väl presentera sitt eget case i kommentatorsfältet om han har lust), skulle det alltså inte spela någon större roll om många människor är korkade. Deras enskilda beslut och de små bitar av information de trots allt sitter inne på, kommer i det aggregerade ändå att leda till rätt så tillfredsställande beslut avseende vilka eliter det är som i slutändan styr samhället (märk nu att jag inte ens för in den normativa idén att även korkade människor har rätt att välja representanter). Den här idén som återfinns i boken har formulerats matematiskt och allegedly lite, lite smartare av Scott E Page i boken The Difference: How the Power of Diversity Creates Better Groups, Firms, Schools and Societies.

Dagens låt? Mark Kozelek cover på Will Oldham förstås!