Arkiv för maj, 2008

Welcome to the working week*

Posted in samhällskommentar on maj 29, 2008 by Gissur Erlingsson

Nu på morgonen har jag tagit del av en undersökning från Högskoleverket, där resultatet som förmedlas är: ”Kvälls- och helgarbete är något de flesta [högskolelärarna] i studien ägnar sig åt efter ordinarie arbetstid. I genomsnitt arbetar de cirka 54 timmar, vilket motsvarar en sjudagarsvecka.” Nu vet jag inte hur tillförlitliga uppgifterna är (självskattningar är alltid lite skakiga), men de sätter ändå fingret på universitetslektorns bisarra arbetssituation.

Några av sakerna som fullkomligt rubbar alla förutsättningar för normal planering av verksamheten: (1) när du ger en ny kurs för allra första gången räknas inte uppstartskostnaderna in – du arronderas på samma sätt som när du ger kursen för öpmftonde gången (här finns säkert lokala variationer); (2) om du, säg, underkänner 35 procent av studenterna på en tentamen, ja, då får du inga nya timmar för konstruerandet av den nya tentan eller tiden det tar att rätta dessa 35 procent på omtentan; (3) samma gäller givetvis om du skulle underkänna en uppsats, inga nya timmar för nästa examination…; (4) incitamenten att ställa krav på studenterna försämras dessutom något av att institutionernas ekonomi delvis avgörs av hur många studenter det är som tar sig igenom utbildningen.

Så, den lärare som är mån om att hålla uppe kvaliteten på sina kurser, och faktiskt ställa lite krav på studenter som valt att gå vidare till högre utbildning på universitetsnivå, får fruktansvärt mycket extrajobb. Detta skruvade system leder förstås till att lektorer som tar sitt yrke på allvar lägger ned våldsamt mycket tid på sitt jobb. Baksidan på det är att vi

  • riskerar att få utarbetade lektorer,
  • får lektorer som med tiden inte orkar/vill upprätthålla hög standard på sina kurser, och helt enkelt av nöden blir sämre lärare samt
  • lektorer som inte bara blir allt sämre lärare, utan fullkomligt struntar i att forska, för att de inte har tid med det…

…eller, som det står i utredningens sammanfattning:

En konsekvens av lärarnas arbetssituation är att slarv och kompromisser arbetet blir oundvikligt. Som lärare tvingas man också dra ner på den individuella handledningen och tillgängligheten för studenterna. Undervisningsgrupperna blir större och självstudier vanligare. Bristen på egen forskning leder till att lärarna tappar kontakten med aktuell forskning inom sitt ämne. Som en följd av detta hotas forskningsanknytningen i utbildningen.

Jag har faktiskt glömt bort varför jag valde den här karriären.

_____________

* För den som inte hänger med i referensen:

Rättelse II

Posted in något annat on maj 28, 2008 by Gissur Erlingsson

Woops. Sa jag att Dylan Moran och Will Ferrell var världens roligaste människor? De delar förstaplatsen med Mitch Hedberg.

Här bl.a., en kortare lektion i att anpassa sina preferenser:

Yeah, I got to write these jokes. So I sit at the hotel at night and think of something that is funny, and than I get a pen and write it down. Or, if the pen´s to far away, I have to convince myself that what I thought of ain’t funny.

Moteld?

Posted in samhällskommentar on maj 27, 2008 by Gissur Erlingsson

Jag är en amatör på området ”svenska utbildningssystemet”, men jag är en orolig amatör. Men man behöver ju knappast vara en expert för att tyda symptomen på att någonting har gått snett/är på väg att gå rejält snett vad rör det svenska utbildningssystemet.

”Symptomen?”, frågar du dig. Tja, vad sägs om denna arsenal av oroande punkter:

  • Bara under de gångna 10-15 åren har svenska grundskoleelever presterat allt sämre. Enligt PISA-studierna är svenska elevers kunskaper i naturkunskap och matematik under OECD-snittet, och ska man tro TIMSS-mätningarna har svenska grundskoleelevers medelprestationer sjunkit mer än i något annat jämförbart land.
  • Riktas blicken till gymnasieundervisningen, kan konstateras att en tredjedel av eleverna lämnar skolan utan att ha betyg.
  • Problemen stannar dock inte på elevnivå, utan den orda cirkeln spinner vidare. De flesta av er känner till den massiva kritik som riktats mot de svenska lärarutbildningarna. Dåliga lärarutbildningar ger knappast bra lärare. Och dåliga lärare lär knappast vara medicinen för att vända på utvecklingen med sämre presterande elever.

Japp, därefter rullar det vidare ned till avgrunden. Eller inte. Hursomhelst, jag skulle inte gå så långt att säga att jag blir glad, men det är med viss tillfredsställelse jag noterar att den nya regeringen försöker åtgärda problemet. Idag publicerades en ny utredning, Legitimation och skärpa behörighetsregler, där man antyder rätt långtgående reformer av lärarkåren (t.ex. provår och just lärarlegitimation). Huruvida detta bara blir en pappersprodukt som aldrig någonsin sjösätts eller får avtryck i sinnevärlden återstår dock att se.

Till mina barn

Posted in något annat on maj 26, 2008 by Gissur Erlingsson

Jag målar f.n. om huset. Eller rättare sagt, jag får huset ommålat. Att ha en hantverkare av detta slag på besök får hjärnan att arbeta övertid. Jag menar… jag bad om offerter från 3-4 lokala företagare. Alla var mer eller mindre svindyra. Jag får helt enkelt inte arbetstiden och materialet att gå ihop. Men å andra sidan: det är säljarens marknad. Jag kan inte måla (och ja, det är lite knepigare än att ”bara” måla träfasad). Så, här har jag nu Jocke på besök som gör vårt hus vackert.

Jag unnar verkligen Jocke att tjäna pengar på sin kompetens, och jag är avundsjuk. För det är naturligtvis inte bara så att han blir ekonomiskt lycklig av sådana här kneg. Nej, målar’n sitter på ett sådant socialt nätverk att de flesta han umgås med vid sidan om jobbet också är hantverkare och/eller småföretagare av annat slag. När målar’n behöver ha el dragen, ringer han sin kompis elektrikern. När elektrikern vill ha bergvärme installerad ringer han sin kompis med bergvärmeinstallationen. När bergvärme-killen vill ha saker och ting målade, ringer han målar’n. Och så går det runt i den informella bytesekonomin i hantverkarnas sociala nätverk: skatter av allehanda slag slipas ned, tjänster utbyts. Med andra ord drar de in en hel massa stålar på mig som har tummen mitt i handen (med betalning inkluderande skatter och fan och hans moster), samtidigt som de själva sparar deg i informella transaktioner med sina polare.

Och vad har en fosskare att byta med? ”Nej, jag kan korrekturläsa din hemsida, målar´n”. ”Tack, det gör morsan”. ”Nej, jag kan kanske göra en omvärldsanalys åt dig…”. ”Tack… men nej tack”. Det finns liksom ingen informell marknad för den kompetens vi fosskare sitter på, eller åtminstone har jag inte hittat denna .Aldrig i livet att jag råder mina barn att bli akademiker.* De ska bli elektriker eller målare. Så ska de bli min informella sektor: måla och dra el som tack för den fantastiska uppfostran jag kommer att ge dem.

Till den ekonomiska vinsten, medföljer andra små fördelar med att vara hantverkare. Ni vet, jag kommer på mig själv med att brygga kaffe till dem. Köpa lite småkakor. Samtalar med dem på deras villkor. Allt i hopp om att ju trevligare jag är och ju bättre, hmm, fikamässig infrastruktur jag skapar kring deras jobb, desto mindre är sannolikheten att de slarvar med någonting. Jag ångrar verkligen mitt eget karriärval när jag ser målar’n ute i solen, medan jag sliter med att skriva ut intervjuer med oppositionsråd i landstingspolitiken.

_____________________

* Som Jacob mycket riktigt påpekar i kommentarsfältet gäller mitt inlägg egentligen statsvetare (och resonemanget gäller förstås alla vetenskaper som är mjukare än statsvetenskap också, typ sociologi, genusvetenskap, socialantropologi etc). Jurister skulle mina barn kunna få bli, även om det förevigt skulle döma dem till att ha en bestämd sorts politiska uppfattningar.

Rättelse

Posted in något annat on maj 23, 2008 by Gissur Erlingsson

Oj, sa jag att Dylan Moran var världens roligaste människa? Delad etta, menar jag. Delad etta.

*EDIT* Länkkrångel. Sorry, chops.

http://www.milkandcookies.com/link/31749/detail/

Inte så upplyftande

Posted in samhällskommentar on maj 22, 2008 by Gissur Erlingsson

Jag skrev häromdagen lite kort om min gamla isländska hemkommun, Akranes. Jag vill inte tråka ut er för mycket, men i grund och botten: Det är aktuellt att 10 ensamstående palestinska mödrar, och de tjugo barn som hör till dem, ska placeras på Akranes (direkt komna från ett Irakiskt flyktingläger).

Men då finns det krafter i den 5000 invånare stora kommunen som vägrar ta emot dem. För: det finns tydligen inte bostäder. För: det finns tydligen inte platser i skolorna. För: det finns inga jobb för ensamstående mödrar. Och: vi måste ju ta hand om våra egna som har det så svårt först. Och: det är ju inte ultimat att de är muslimer heller.

Argumentationen känns förstås igen, och den appelerar säkert till många i den växande skaran av islänningar som – i takt med att invandrare och flyktingar börjat hitta dit – skanderar ”Island åt islänningarna!”. Jag kan alldeles för lite om sakfrågan för att kunna säga något initierat om den uppblossande främlingsfientligheten på ön. Men principiellt kan man ändå reflektera över hur världen är funtad när man kombinerar iakttagelserna med denna artikel som nyligen publicerades i The Guardian (tack för tipset Niclas):

Iceland … tops the latest table of the United Nations Development Programme’s (UNDP) Human Development Index rankings, meaning that as a society and as an economy – in terms of wealth, health and education – they are champions of the world. To which one might respond: Yes, but – what with the dark winters and the far from tropical summers – are Icelanders happy? Actually, in so far as one can reliably measure such things, they are. According to a seemingly serious academic study reported in the Guardian in 2006, Icelanders are the happiest people on earth.

Så, när inte ens världens rikaste och lyckligaste folk är beredda att ta emot världens fattigaste och mest utsatta, börjar jag tvivla på om begrepp som medmänsklighet har någon resonans i sinnevärlden. (För övrigt önskar jag att ni kunde isländska, så kunde ni ta del av en del av rappakaljan som förs fram i debatten).

Humor

Posted in något annat on maj 21, 2008 by Gissur Erlingsson

Borta hos dr PSW kan vi läsa om humorserier den gode doktorn saknar på box. Mitt uppe i undervisningens förtrollade värld förmår jag mig själv inte skriva några substantiella inlägg, varför jag slår en bro till den käre PSW och rankar mina topp tre humorserier. Och till skillnad från PSW:s favvisar, finns faktiskt samtliga tre i boxform.

1. Black Books

Världens roligaste man, Dylan Moran, briljerar. Han medverkar som manusförfattare i alla 18 avsnitt (3 säsonger), och spelar den något nersupne och något buttre ägaren av en liten bokhandel – Bernard Black. I serien flankeras han Bill Bailey (Blacks, hmmm, assistent) och Tamsin Greig (Blacks, hmmm, motsvarighet till Seinfelds Elaine). Mörk, lätt surrealistisk humor. Finns ingen motsvarighet. Överlägsen etta på Remissinstansens lista över humorserier.

2. The Office.

Visst är det förutsägbart? Men just därför. Det går inte att komma ifrån genialiteten. Jag klarade aldrig av att se de här avsnitten när de gick på teve. Det var lite för nära. Alltså, nästan alla de där karaktärerna hade jag omkring mig dagligen på min dåvarande arbetsplats. Det blev för plågsamt att se på, när verkligheten just då överträffade dikten. Men förr-förra julen satte vi oss, jag och hustrun, och plöjde hela boxen från A till Ö. Och det är dödligt. Ricky Gervais och Stephen Merchant är genier. Det visade de också med Extras (som vi också plöjde från alfa till omega, men nu var det förra julen). Klippet som följer är en s.k. piss-take, och en förbannat bra sådan… (från 2.35 är det makalöst dödligt kul).

3. Black Adder, del IV

Inte heller Rowan Atkinsons Svarte orm behöver närmare intro. Men det tål att förklaras varför del IV sätts före de övriga säsongerna. Jo, ettan tycker jag helt enkelt inte om. Lite, lite för mycket Stefan & Krister över det. Tvåan och trean är fantastiska. Men cynismen, betskan, de extremt långa harrangerna/metaforerna om diverse… allt smälter samman i de där skyttegravarna under första världskriget, dvs. del IV.