Arkiv för november, 2007

Nytt material

Posted in utanförskap on november 24, 2007 by Gissur Erlingsson

todd.jpg

Häromveckan spelade Jens Lekman för ett utsålt kägelbanan. En lustig grej i sammanhanget var att han gjorde genidraget att låta en av mina all-time favoritkomiker, Todd Barry, agera ”förband”. Naturligtvis kunde jag inte låta bli att ta ett snack med Todd efter hans rutin, och han frågade mig vilka amerikanska komiker jag var förtjust i. ”Förutom dig? Mitch Hedberg och Steven Wright – men Steven Wright gör inte så mycket nytt va?” ”Nej”, svarade Todd, ”men just nu har han faktiskt lite nytt ute”.

Detta föranledde en liten jakt på nya Steven Wright-prylar. Så – detta är vad jag hittade. Enjoy.

Steven Wright, ny pryl

Annonser

Kaosalitet

Posted in utanförskap on november 23, 2007 by Gissur Erlingsson

iogt.jpg

Eftersom det är fredag idag ska jag unna mig en renodlad nöjespost. I ett tidigare inlägg skrev jag om musiker/artister som dött alldeles för tidigt efter ett alldeles för hårt liv. Jag argumenterade både kort och slarvigt för att jag inte sympatiserar med dem som moraliserar kring ”hårda levernen”, eftersom ”hårda levernen” skulle möjligen kunna vara garanten för deras gudabenådade produktion.

Igår morse hade jag lite, lite ont i huvudet efter ett par glas vin i samband med den omtalade konferensmiddagen. Då började jag fundera igenom det här med sunt leverne, att det kanske vore något att satsa på trots allt. Så påminde jag mig om min argumentation kring rockstjärnor/artister; och så kom jag på ett sätt att empiriskt tillbakavisa argumentet om att ett hårt leverne är en förutsättning för kreativitet etc. Vi vet ju faktiskt inte hur rolig/bra t.ex. Mitch Hedberg, Elliott Smith, Jeff Buckley och Nick Drake hade varit om de hade lyckats vända på kuttingen, skippa medikamenter/droger/blablabla och helt enkelt bli lyckliga.

Men det finns kontrafaktiska exempel att bolla upp: artister som har levt mycket hårda liv, sedan nyktrat till, och därefter släppt makalösa plattor. Jag skulle (jag medger, researchen här sträcker sig till metoden ”hörsägen”) vilja hänföra följande tre artister till den här kategorin: Steve Earle, Nick Cave och Tom Waits. Åtminstone två ex-heroinister och ett… fyllo? Alla ska, enligt mitt lite skakiga minne, vara rätt så rena idag, och alla har gjort väldigt fina grejer sedan de nyktrade till. Nu skulle jag vilja be dig hjälpa till med empiri här:

  • Har du exempel på någon som levt tufft, som sedan slutat och därefter producerat usla grejer?
  • Har du exempel på någon som levt som Ned Flanders, sadlat om och börjat knarka, och därefter börjat producera väldigt bra alternativt dåliga prylar?

Här nedan finner du ett par fina bitar med tillnyktrade artister:

Nick Cave

Steve Earle

Tom Waits

Konferensreflektioner

Posted in forskning on november 23, 2007 by Gissur Erlingsson

berg.jpg

I förrgår var jag på en helt OK tillställning som Ratio anordnade. Alberto Alesina var där och pratade om varför Europa har laggat efter USA i tillväxtligan, och vilka reformer europeiska länder måste överväga för att komma i kapp. Efter kommentarer etc. på hans föredrag, var det så Andreas Berghs tur att prata om sin bok Den kapitalistiska välfärdsstaten. Kommenterade gjorde Iréne Wennemo (LO) och Urban Bäckström (Svenskt Näringsliv).

Nämnas kan att både Wennemo och Bäckström i det stora hela hyllade boken, men att de riktade lite olika typer av kritik mot den. Wennemo tyckte att Bergh borde varit lika nogrann och forskningsgrundad i diskussionerna om policyslutsatserna som han var i resten av boken, medan Bäckström mer efterlyste en ordentlig analys av varför Sverige började tappa i konkurrenskraft på 1970-talet (hans egen förklaring var att de borgerliga partiledarna var mer intresserade av att dricka cognac med Erlander än att bemöta socialiseringsidéerna från 1968 och framåt), samt hur det kom sig att Sverige helt plötsligt började göra en massa saker rätt i mitten av 1980-talet.

Under diskussionen som följde kunde jag inte låta bli att fundera över den, hmmm, lätta konsensusbild som framträdde. Jag upplevde att t.ex. Bergh själv lyfte fram den amerikanska arbetsmarknadsmodellen som något att kopiera (”tryggheten ska inte ligga i det jobb man har, utan tryggheten ligger i att man vet att man kan få ett jobb direkt efter att man slutar det gamla”). Jag tror det var Hans L. Zetterberg som lite försynt viskade i mitt öra att ”det där är ju lite av en myt; amerikanska företag har oerhörda svårigheter att göra sig av med personal, eftersom alla bara kopplar in advokater hela tiden; nu för tiden är amerikanska anställningskontrakt 10-15 sidor”).

Eftersom jag inte vet någonting om dessa frågor tog jag mig friheten att vid middagen fråga Alesina om det var så det fungerade, och både Alesina och hans fru kunde rada upp exempel på att så faktiskt var fallet – på tjänstemannanivå och uppåt. ”McDonaldsjobbarna… de har ju inte precis några advokater”. Detta kanske man kunde göra klarare när man lyfter fram den amerikanska arbetsmarknadsmodellen som ett föredöme – att det är olika mekanismer som styr arbetsmarknadens funktionalitet för blue-collars respektive white-collars. Jag vet inte, jag är som sagt ingen nationalekonom, poängen kanske är mondän.

Soliga sidan av stan?

Posted in forskning, jag, samhällskommentar on november 21, 2007 by Gissur Erlingsson

 

 

 

docenterna3.jpg

”Alldeles för prematurt, alldeles för fåfängt, du har inte talangen för det”, hör jag er viska när jag nu försiktigt yppar en framtidsplan jag har. Det har visserligen bara gått två år sedan disputationen. Men för att hålla motivationen uppe har jag redan nu börjat fundera på nästa delmål i den akademiska karriären: docenttiteln. I grund och botten innebär docenttiteln ungefär detta: man får högre status, sannolikt högre lön, man är berättigad att vara huvudhandledare på alla nivåer inom högre utbildning och – om jag fattar det rätt – måste man passera docentstadiet innan man kan bli professor.

Därför försöker jag, varje gång jag träffar folk inom ämnena nationalekonomi, sociologi och statsvetenskap, lite klurigt lista ut vad för meriter de två-tre senaste utsedda docenterna på deras institution har haft. Om du har ett sådant märkligt socialt liv att du då och då möter människor som arbetar universitetet, testa och ställ dessa frågor. Efter ett tag kommer du att ha samlat ihop ett litet, litet dataset, ett stickprov, som jag tror snabbt leder dig till följande slutsats: de krav som ställs på att bli docent varierar kraftigt från fakultet till fakultet. Just nu är detta min rätt så välgrundade magkänsla (ja, är det välgrundat är det väl inte längre magkänsla, men hey, jag har licentia poetica från min gamla gymnasiefröken i svenska): det finns ställen som tillåter en att bli docent på meriter som näppeligen bygger på fyra års heltidsforskning och välutvecklad pedagogisk skicklighet. Jag tar tacksamt emot små empiriska anekdoter på detta tema, antingen här i kommentatorsfältet eller på e-postadress markkozelek@hotmail.com.

Här får du ett löfte (som sannolikt bryts, men ändå). Innan januari har gått ut ska jag samla ihop lite bättre empiri på det här området: varför inte fråga några fakulteter i typ Uppsala, Lund, Växjö och Jönköping om de två senaste docenterna de utsett inom sociologi, nationalekonomi och statsvetenskap, be om deras ansökningshandlingar och sedan jämföra böcker på etablerade förlag, internationella publikationer och undervisningstimmar. Och njae, du har inte rätt, när jag har ringat in vilken som är den ”slappaste” fakulteten så kommer jag inte att söka mig dit.

Edit: Om nu någon av er känner till någon forskning och/eller utvärdering av docentinstitutionen gäller samma som ovan; tipsa mig i en kommentar eller skicka ett mejl. Jag tycker uppriktigt sagt att det här är en rätt viktig fråga som delvis hänger samman med den högre utbildningens utarmning, och delvis är kopplad till sådant som Mats Alvesson behandlar i den småputtriga Tomhetens triumf (men uppriktigt sagt, Mats, en del av det teoretiska mumbo-jumbo utanpåverket kunde skippats).

Alternativkostnad

Posted in jag, utanförskap on november 20, 2007 by Gissur Erlingsson

ledsen.jpg

Jag tror det var våren 1997. Det var siste april i Skåne, och som en person med ambition att posera som icke-studentikos spelade jag brännboll med en binge mer eller mindre förtappade själar i Malmö – istället för att vara bubblande lycklig med kurskamrater och andra förhoppningsfulla individer i Lunds stadspark. Efter ett par öl traskade vi så till KB och avnjöt en säreget vacker spelning med ett ugnt, hmmm, countryband – Whiskeytown. Det var startskottet till en svajig, obesvarad förälskelse.

Det visade sig att ansiktet utåt i bandet var ett riktigt litet underbarn vid namn Ryan Adams. Han var nog lite berusad där på scenen, men hey, vem var inte det där inne i lokalen. Och nog kunde man se lite missämja i bandet redan då (man splittrades sedermera 1999). Ryan Adams, däremot, har fortsatt göra plattor. En del riktigt bra, en del rätt så mycket kack. Min favorit är fortfarande den magiska Heartbreaker, där så prominenta figurer som Gillian Welch och Emmylou Harris också medverkar.

Ikväll lagar jag köttbullar långt ute i en stackars förort, försöker hålla koll på ett par katter som växlar mellan tillstånden ”galet busiga” och ”totalt utslagna” – inga mellanlägen. För det mesta älskar jag mitt liv härute i obygden, men just ikväll sörjer jag att jag inte bara kunde smugit förbi Cirkus för att njuta av den något opålitlige Ryan. Som en liten tröst i förortsmörkret lyssnar jag på Heartbreaker, och bjuder dig på två fina klipp med honom (i det första får du också njuta alldeles kort av världens bästa talkshow-host, Dave Letterman):

Ryan Adams, ”Come Pick Me Up”, på David Letterman

Ryan Adams, ”Oh My Sweet Carolina”, live någonstans

Oligarkins järnlag

Posted in forskning, samhällskommentar, socialdemokraterna on november 20, 2007 by Gissur Erlingsson

mona.jpg

Idag har jag suttit och pratat Socialdemokratisk interndemokrati med en ung, smart s-märkt kommunpolitiker. När vi gled in på att diskutera den centrala partiledningens styrning av de lokala föreningarna och Arbetarkommunerna, blev han högröd av ilska. Orsaken var Mona Sahlins plötsliga utspel om att tillåta betygssättning längre ned i åldrarna.

Det som störde den unge Socialdemokraten var bristen på diskussion, bristen på förvarning om att utspelet skulle äga rum, ja, helt enkelt bristen på förankring av frågan ute i föreningarna och Arbetarkommunerna. Och jag förstår honom. Här i kommunen har Socialdemokraterna med näbbar och klor försökt avvärja Alliansens försök att införa skriftliga betyg långt ner i åldrarna – och så plötsligt dundrar partiledaren fram med att betygen ska ned i åldrarna. Det var inte utan viss bitter eftersmak i munnen han berättade att Alliansfolk fnissade gott åt utvecklingen…

Vid sidan om att själva sakfrågan luktar åtminstone lite populism och röstjakt, samt att forskningen verkar vara lite ute på om tidig betygsättning verkligen är särskilt bra för kidsen (den utmärkte journalisten Thorbjörn Nilsson skriver fint om det här i förra veckans Fokus), väcker det frågor om på vilket allvar Mona Sahlin verkligen tar frågan om att stärka interndemokratin som hon ju talade sig varm om innan, under och efter årets extrakongress. Bl.a. sa hon i sitt linjetal på extrakongressen att:

Det handlar om en hållning inom hela partiet – i s-föreningar, i arbetarekommuner, i partidistrikt, ja kanske till och med i en och annan fackklubb. Fler företrädare måste få plats och möjlighet att delta i debatten; att interndemokratin måste förstärkas; att laget alltid är större än jaget.

Traditionens makt är stark. Oligarkins järnlag kanske ännu starkare. Peter Gustavsson skriver klokt om partiets bekymmer med dess makt- och hierarkikultur på sin blogg.

Thomas teorem?

Posted in skräptankar on november 20, 2007 by Gissur Erlingsson

hagglund.jpg

Min kamrat Nic skriver om fiktionalism, och vännerna på Avancerade Studier (sorgligt att den bloggen verkar vara nedlagd…) var inne på ett påminnande tema för ett tag sedan. Jag har själv fått anledning att fundera kring frågan åtminstone två gånger den gångna veckan. För det första var det den här dokumentären i Kalla Fakta, på temat ”cancervård utan vetenskap”. För det andra var det ett samtal med en vän om självhjälpslitteraturen, t.ex. den här boken.

Jag är väldigt mycket inne på linjen att folk ska få tro på vad de vill – alldeles oavsett den vetenskapligt bevisade sanningshalten i det de tror på, så länge som denna tro inte skadar dem allvarligt. Där klarar sig självhjälpsböckerna något bättre än Vidarkliniken – vid första påseende. Jag menar, om jag läser boken ”Få det gjort – en studie i vardagseffektivitet”, blir motiverad, och faktiskt skärper mig på jobbet i några veckor, så är väl det alldeles utmärkt. Faktum är att jag uppriktigt tror att varianter av Thomas’ Teorem sannolikt är giltiga i många situationer av det här slaget, ni vet, om människor definierar situationer som verkliga blir de verkliga till sina konsekvenser. (Att författare till sådana här böcker gör sig en hacka på floskler och humbug är väl bara fint då.)

Vidarklinikens verksamhet överskrider dock gränsvärdet för om ”fiktionalismen” ska accepteras. Där påstår ju kritikerna att man lurar folk (att naturmedicinen faktiskt inte är verksam) och till och med att medicinerna är direkt farliga (här visar det sig dock att juryn är ute; forskaren som uttalade sig om detta i programmet hade bara tillgång till preliminära labbresultat, som i den vetenskapliga artikeln inte ansågs kunna styrkas)! Och då funkar ju inte fiktionalismen, om verksamheten faktiskt förvärrar människors problem – helt oavsett människors tro och Thomas’ Teorem hit och dit. Här är det förstås oerhört märkligt att den svenska regeringen har tillåtit Vidarkliniken att bedriva sin verksamhet helt utan sedvanliga kontroller av medicinerna från läkemedelsverket (jag är inte helt uppdaterad – men de har levt på någon slags undantag när den här ”hemska” medicinen har behövts testas…).

Men märk väl att det finns en annan fråga att ha i bakhuvudet här. Det finns ”vanliga” läkare, dvs. som inte tror på naturmedel och trams, som medvetet skickar sina patienter till Vidarkliniken – när de själva upplever att den normala medicinen inte kan göra mer. Och då handlar det alltså om s.k. terminalpatienter som får en värdig avslutning på livet ute vid Vidarkliniken. Men som sagt: det är två skilda frågor, dels Vidarklinikens hantering av mediciner (som kan brytas ned i två delar beroende på om deras naturmedel inte är verksamma [då tycker jag kanske att Nic’s fiktionalismargument är applicerbart] eller om de är skadliga [då är fiktionalismargumentet inte OK]), dels Vidarkliniken som en värdig miljö för terminalpatienter (och då tycker jag att de ska få göra vad de vill i fred, givet förstås att ingen kommer till skada).

Ah, well, det här får falla under en ny kategori, ”Skräptanke”-kategorin.