Archive for the Uncategorized Category

Topp 5 problem med Claes Sandgrens DN-debatt

Posted in Uncategorized on oktober 13, 2011 by Gissur Erlingsson

Jag är visserligen pappaledig, men även djupt intresserad av frågan om i vilken utsträckning korruption och maktmissbruk förekommer i länder som brukar beskrivas som ”icke-korrupta”. När jag på Sveriges mest exponerade debattsida, DN-debatt, läser saker som jag menar innehåller konstigheter, lägger jag pappaledighetshatten åt sidan för en stund. Därför skrev jag en enklare replik tillsammans med några kollegor.

Men allt får inte plats i en enkel debattare. Därför vill jag – i sann David Letterman-stil – lista mina fem mest kritiska synpunkter på Claes Sandgrens debattinlägg från 10 oktober. Håll till godo. (Och tack till Henrik Oscarsson, Jonas Linde, Richard Öhrvall och Mikael Persson för bollande av idéer kring detta).

5. Obehagliga insinuationer.
Sandgren misstänkliggör en rad aktörer när han skriver: ”Mytbildningen har också sitt ursprung i ett stort antal personers egenintresse av att överdriva korruptionens omfattning: medier, forskare, myndighetsföreträdare, oppositionspolitiker, revisorer, debattörer med flera får lättare uppmärksamhet, resurser och uppdrag, om korruptionen anses stiga.” Han nämner inga namn. Men notera att han alltså säger rakt ut att personer som driver tesen att korruptionen i Sverige ökar, medvetet förvanskar/fabricerar sin argumentation för att få ”uppmärksamhet, resurser och uppdrag”. Jag kan inte tolka honom på något annat sätt. Det är ingenting mindre än att misstänkliggöra människor för oredlighet – en mycket allvarlig anklagelse.

Om vi ska vara uppriktiga: om det nu skulle finnas personer som driver sådan argumentation (under punkt 2 nedan återkommer vi till vilka detta kan vara), är det väl rimligt att de ska få göra detta utan att bli misstänkliggjorda för oredlighet? Oförskämt var ordet, och Sandgrens anklagelser är alltså, åtminstone i min bok, mycket allvarliga.

4. Bristen på kritiskt förhållningssätt till data som används till stöd för argumentationen.
Sandgren skriver: ”Den mest respekterade undersökningen av korruptionen i världen är Transparency Internationals årliga mätning”. Här vill jag nog anmäla en avvikande uppfattning. Visserligen den mest kända och sannolikt mest använda, men kritiken mot den har varit omfattande under senare år. Dessutom har TI:s Corruption Perception Index bara funnits sedan 1995, och saknar därför förmåga att fånga in förändringar som är på 20-30 års sikt, vilket rimligen är de tidshorisonterna vi måste tala om när vi pratar om mer långsiktiga förändringar av korruptionsnivåer, och inte bara tillfälliga fluktuationer.

Vidare kan man ifrågasätta träffsäkerheten hos CPI. Som Andreas Bergh påpekar på sin blogg, låg Island etta på listan 2005, med kanonbetyget 9,7! Just 2005 går det nog att ifrågasätta huruvida Island verkligen var världens minst korrupta land, med tanke på den uppsjö korruptionsmisstankar – inte minst relaterade till det isländska banksystemet – som lades fram i den isländska krisens kölvatten. Korruptionsutredaren Eva Joly ska exempelvis ha sagt att ”the scale of potential corruption at the Icelandic banks should be treated as one of the important financial investigations Europe has ever known.”

Vidare finns det ett logiskt felslut i Sandgrens initiala argumentation (hans lista över hur fint Sverige klarar oss i internationella rankingar): att vi klarar oss bra i internationella jämförelser tycks tas till automatisk intäkt för att våra korruptionsproblem är begränsade (de korruptionsaffärer som avslöjas i Sverige är bara ”repor” i fasaden). Att resonera på det viset är som att ställa upp 100 patienter i ett rum, och friskförklara den minst sjuke. I allt väsentligt vore ett tjänstefel för en läkare att göra så. De internationella jämförelserna säger bara något om våra problem relativt andra stater, och ingenting om våra egna och högst konkreta korruptionsproblem. Sandgren tar heller inte hänsyn till den surveyforskning som gjorts, och som i högsta grad avslöjar att svenskar tror att politiker och tjänstemän är förhållandevis korrupta, samt att den svenska misstänksamheten mot politiker och tjänstemän är betydligt än i våra nordiska grannländer. ”Men oro för utbredd korruption, är inte detsamma som faktiskt korruption”, kanske du tänker. Det är riktigt. Men då måste (a) bortförklara varför den svenska misstänksamheten är så utbredd jämfört med våra nordiska grannar, och (b) förövrigt är det de facto ett potentiellt allvarligt problem i sig att tron att korruption är utbredd finns. Jag har, tillsammans med Jonas Linde i ett hyggligt färskt QoG working paper, pekat på den stora faran med just detta – att tron att korruption ökar är mycket allvarlig.

3. Att inte ange källor och förbise det kända forskningsläget.
Sandgren skriver: ”Våra institutioner har god förmåga att motstå korruption.” Det skulle förstås kunna vara så. Men vilka källor baserar Sandgren denna slutsats på? Det är möjligt att Sandgren läst studier jag ännu inte sett, haft tillgång till och/eller hunnit läsa. Men all forskning och utredning som åtminstone jag känner till om de svenska institutionernas förmåga att upptäcka och stävja korruption säger ungefär samma sak: I Sverige avslöjas korruption genom tillfälligheter, och skyddet mot otillbörlig påverkan i det offentliga står inte i paritet med de höga riskerna för korruption som finns i landet. Och alltså: det är teoretiskt fullt möjligt att de svenska institutionerna jämfört med andra länders är hyggligt robusta ur korruptionshänseende – men detta behöver alltså inte innebära att de är top-notch och utan brister. Tvärtom: studier från Riksrevisionen och BRÅ, liksom en äldre rapport från GRECO (Groups of states against corruption), menar att våra institutioner inte är särskilt bra på att stävja korruption. (Se mer om detta i Kjell Larssons DN-debatt från 2006.)

2. Resonemanget bygger på en fiende som knappast existerar (och existerar den, har han själv undertecknat en debattare som säger: ”Korruptionen i Sverige ökar”)
Sandgren skriver: ”Allt fler påstår att Sverige blivit mer korrupt”. Inga namn nämns nu heller. Vilka säger egentligen detta? De enda som faktiskt gjort detta oreserverat, mig veterligen, är Transparency International  på en gruppundertecknad DN-debatt från förra hösten. (Här får vi förövrigt anstränga oss för att vara generösa, och bortse från den lilla detaljen att Sandgren är en av undertecknarna i egenskap av att han är styrelsemedlem hos TI, en debattare som alltså rakt upp och ned skriver att ”Korruptionen i Sverige ökar). TI gör dessutom sitt påstående på felaktiga grunder: Sveriges position förändrades från ett år till ett annat, CPI-poängen, var densamma och förövrigt är förra årets fjärdeplats bättre än de sjätteplatser vi prenumererade på vid 00-talets början). Utöver TI-debattaren, har jag nog inte stött på någon som utan reservationer hävdar att korruptionen förvärrats.

Hans eget påstående, att ”Ingenting tyder på att Sverige blivit ett mer korrupt land”, kan däremot vara problematiskt. Det finns några forskare – undertecknad inkluderad – som argumenterar för att frestelsestrukturen har förändrats under den gångna trettioårsperioden: möjligheterna till korrupta beteenden tycks ha blivit fler, summorna det handlar om har blivit större, och övervakningsmekanismerna har inte anpassats till nya organisationsformer (samt har försämrats i vissa avseenden). Tillsammans med ökade korruptionsavslöjanden, gör denna teoretiska prediktion att åtminstone någonting gör att vi åtminstone kan föra upp till diskussion huruvida korruptionen har förändrats till det värre över, säg, en trettio-fyrtioårsperiod (en argumentation som jag f.ö. drivit i lag med Staffan Andersson i ett bokkapitel från Korruption, maktmissbruk och legitimitet). Huruvida förändringar i frestelsestrukturen faktiskt lett till ökad korruption, vet vi däremot inte ett smack om. Och vi vet förövrigt inte om korruptionen är på samma nivå, eller har minskat heller, för den delen. Hur korruptionsnivåerna såg ut förr är, sannolikt för alltid, höljt i dunkel. Därför är alla tvärsäkra påståenden om förändringar av svenska korruptionsnivåer på kort till medellång sikt förhållandevis lite märkliga. (Däremot har läget förstås blivit väsentligt mycket bättre sedan tidigt 1800-tal, vilket Bo Rothstein visar i sitt kapitel ”Nycklarna till politisk legitimitet” i Korruption, maktmissbruk och legitimitet.)

Saken om de presumtivt förändrade korruptionsnivåerna (dvs., att vi inte vet i vilken riktning utvecklingen går) diskuteras också utförligt och ingående i slutkapitlet i antologin Korruption, maktmissbruk och legitimitet (Stockholm: Norstedts) av Staffan Andersson, Andreas Bergh och undertecknad. (Och vi hör alltså inte till dem som hävdar att korruptionen i Sverige har ökat; i boken resonerar vi teoretiskt kring olika utvecklingsdrag).

1. Den snäva korruptionsdefinitionen.
Sandgren skriver: ”Begreppet korruption får mening bara om det förbehålls oegentligheter som kan påverka beslutsfattande, såsom vid en upphandling, ett bygglov, ett bidrag, en inspektion, ett läkarbesök och så vidare. Sträcks det ut till att omfatta bedrägerier, stölder, förskingringar och andra tillgreppsbrott är korruptionen i Sverige ofantlig.” Får mening bara? Är implikationen av Sandgrens resonemang att de hundratals akademiska artiklar som skrivits på korruptionstemat är meningslösa, eftersom de bygger på någon av de allmänt accepterade standarddefinitionerna av korruption, dvs. agera partiskt i tjänsteutövning eller att utnyttja sin ställning för att uppnå otillbörlig vinning för egens eller annans vinning?

Men, det medges. Det är klart att korruptionsproblemet kommer att betraktas som minimalt en person som definierar bort t.ex. stölder, bedrägerier, förskingringar, samt, antar jag, saker som rör jäv och trolöshet mot huvudman etc. Emellertid är detta problematiskt, och bekymret med att ha ett alltför snävt juridiskt korruptionsbegrepp behandlas förövrigt på ett bra sätt av Inga-Britt Ahlenius i en gammal DN-kolumn).

En intressant parentes i sammanhanget är att Sandgren alltså påstår att ”korruptionen i Sverige är ofantlig” om man skulle vända sig till standarddefinitionen av korruption som exempelvis Transparency International använder (i vars svenska styrelse Sandgren alltså sitter, så han kan inte vara helt omedveten om detta, utan gör ett aktivt ställningstagande för den snäva juridiska tolkningen). Men var får han detta ifrån, att det finns ofantligt med  stölder, bedrägerier och förskingring etcetera i svensk offentlig sektor? Om Sandgren sitter på hårda siffror som stöder detta, är läget värre än vad åtminstone jag hade trott. I så fall är det förstås precis detta som är debattartikelns mest sensationella avslöjande – juridikprofessorn hävdar att den svenska korruptionen är ofantlig, givet det gängse sättet att definiera korruption.

***

Dessa kritiska synpunkter till trots: I sak är det välkommet att Sandgren tar upp korruptionsfrågan till offentlig debatt. Sannolikt är en pågående offentlig debatt om gränserna mellan etiska och oetiska beteenden korruptionsdämpande i sig. Det är när aningslösheten och naiviteten börjar råda som tystnaden och bagatelliserandet av det specifika svenska korruptionsproblemet blir farligt. Pratar vi inte om problemet, och tar hederligheten och det rena spelet i det offentliga för givet, finns mycket som tyder på att en sådan naivitet öppnar upp för korruption och maktmissbruk. Därför är det mycket välkommet att fler aktörer, inte färre, ger sig i kast med den problematisk som rör den svenska korruptionen. Och förövrigt gör det mig detsamma om de gör det för att få uppmärksamhet, resurser eller uppdrag – huvudsaken är att det svenska korruptionsproblemet genomlyses ordentligt.

Säg hej till nya Remissinstansen

Posted in Uncategorized on maj 11, 2009 by Gissur Erlingsson

Hej.

Jag är uppköpt av storkapitalet. Bloggar numera under det stora Inslag-paraplyet:

inslag.se/remissinstansen

Enjoy!

And now, something completely different

Posted in Uncategorized on april 10, 2008 by Gissur Erlingsson


En kort not:

  • Jag är så otroligt mycket för att icke-receptbelagda läkemedel ska få säljas på SJ:s tåg. Alltså, som i förrgår. 8 timmar på X2000 sammanlagt. Jag hade kunnat mörda för en karta Postafen eller två.

Påskafton

Posted in Uncategorized on mars 20, 2008 by Gissur Erlingsson

Apropå högtider, låt mig påminna Jim Gaffigan, en av världens tre roligaste män:

Easter. That´s a weird tradition. ”- Easter, the day Jesus rose up from the dead! What should we do?” ”- How about eggs?”