Det slår mig som… udda

Som den trogne läsaren vet tillhör jag the hardest working men i statsvetarbranschen, åtminstone om man med hardest working avser tid sittande på ett pendeltåg, intercity, X2000 eller någon typ av buss.

Igår hade jag en intressant dag. Först intercity Gnesta till Katrineholm. Där: väntan. Sedan: ”tågbuss” till Norrköping. Där: väntan. Sedan: X2000 till Linköping. Där: snabbt byte till stadsbuss ut till universitetet där min kamrat Rickard Mikaelsson disputerade på en, vad jag förstår, kompetent avhandling om demokratifrämjande/demokratispridning från ett land till ett annat. Efter det väntade strapatsrik bilresa från Linköping till (typ) Borås (läs: Sparsör).

Nåväl, den långa utläggningen i stycket ovan är ett annat sätt att säga att jag passerade ett antal kommuner under my travels. Gnesta kommun. Flens kommun. Katrineholms kommun. Norrköpings kommun. And so forth, and so on.

Jag kom på något udda på resan, som jag ingalunda kan förklara språkligt. Jag drabbades av insikten att kommuner som slutar på vokal heter just bara kommunens namn och sedan ”kommun” eller ”stad”. Typ: Gnesta kommun. Luleå kommun. Malmö Stad. Ale kommun. Alvesta kommun. Däremot kommuner som slutar med konsonant får possesiv form, typ: Linköpings kommun, Norrköpings kommun, Stockholms stad, Helsingborgs kommun etc etc.

Kan någon snäll, språkintresserad själ förklara den här, för mig, lätta anomalin? Den retar mitt ordningssinne.

Annonser

6 svar to “Det slår mig som… udda”

  1. Jag frågade en språkkunnig som svarade att du redan har givit förklaringen – dvs. sett mönstret. Otillfreddställande svar. Det måste väl finnas ett latinskt namn?

  2. Ok, Nerd Squad slår till igen. Fenomenet behandlas i Svenska Akademiens grammatik, vol. 2 (Ord), sid. 148 (erkänner, jag letade en liten stund):

    ” I lexikaliserad ordgrupp av namnkaraktär används inget genitivsuffix vid ett ortnamn som slutar på vokal.”

    Det är förstås bara ett skitnödigt sätt att säga exakt samma sak som du redan skrivit. Men eftersom det står i vår officiella grammatik så är det helt plötsligt en ‘förklaring’.

    De påpekar dock att det blir mer och mer utbrett:

    ”Trots språkvårdares rekommendationer [tänka sig!] verkar bruket av egennamn utan -s bli vanligare som framförställt attribut i namnliknande ordförbindelser. Detta gäller t.ex. ortnamn som slutar på obetonad vokal + -r: Landvetter(s) flygplats, Landvetter(s) missionsförening”

  3. Jag måste säga att jag hade lite grand dig i bakhuvudet när jag skrev inlägget. Själv har jag varit fullt upptagen med att dricka folköl och äta tårta i helgen, men insåg att detta conundrum skulle väcka ditt intresse.

    Tack för att du löste gåtan, eller vad nu den ska kallas…

  4. Det trista är att det inte är någon lösning alls! Bara att inse att språkvetarna fan i mig är ännu värre än samhällsvetarna när det gäller att latinisera vardagsobservationer och låtsas att man förklarat dem.

  5. …ville bara inte hemfalla åt någon postisformulering, även om det är det jag borde ha gjort, typ ”tack för att du kunde sätta det här i ett perspektiv”, eller ”det var en bra genomlysning och kontextualisering av fenomenet”.

  6. Inget fel på formuleringen, för all del, osv. 🙂

    Jag bara menar, är jag ensam om att störa mig på vilka icke-förklaringar de där språkexpertsvaren brukar vara egentligen? Man slår i index i grammatikboken, och plötsligt har man till synes förklarat fenomenet. Well, jag är inte nöjd i varje fall. Jag vill ha en /djupgrammatik/, byggd på språkpsykologiska element från mikronivå och upp. Jag kräver en!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: