Pogues 9

”Semesterlektyren” so far: The Dirt, om Mötley Crües sunda leverna och Fredrik Strages läsvärda Fans. När jag plöjde Strages bok, tänkte jag en del på den besatthet jag hade för The Pogues under gymnasietiden. Skrev t.o.m. någon sorts miniuppsats om dem i ämnet musik (som läraren inte var så förtjust i, han tyckte det mest handlade om sprit och droger snarare än musik…). Nåväl. Resan längs minnenas allé fick mig att youtuba detta band, som jag inte engagerat mig i över 10 år nu. Och sådana pärlor de gjorde:

1. Rainy Night in Soho

2. Misty Morning, Albert Bridge

3. The Body of an American

Annonser

5 svar to “Pogues 9”

  1. Åh, jag minns de gånger jag såg Pogues live, det var helt fantastisk, till och med när Shane var så full att han ramlade av scenen. Att han fortfarande lever är ett under, men jag är övertygad om att han fortfarande skulle kunna göra bra musik om han lyckades nyktra till lite. Shane & the Popes På Mejeriet för sådär en tio år sedan var lysande, och då var det ändå bara hälften så bra som Pogues tio år tidigare.

    Den här bloggposten muntrade upp min morgon. Tack Giz!

  2. Var precis ute på Shanes hemsida och noterade att han håller på att förvandlas till – Shaun Ryder. Quite Scary!

  3. Jag tror att det är helt kört för honom. Har sett ett par intervjuer med Shane, och det verkar inte finnas mycket kvar uppe i huvudet på honom längre. Mycket tragiskt. Det gick någon dokumentär om honom på SVT för sisådär 4-5 år sedan, och då framgick detta tyvärr med all önskvärd tydlighet.

    Ägnar f.ö. den lilla semester jag har åt biografier av människor inom nöjesindustrin. Väntar på två spännande: en av gamle Blur-basisten Alex James (”A bit of a blur”), och så en hyggligt ny om Pogues. Tipsa mig gärna om fler roliga biografier!

  4. Hur var The Dirt, då? Jag läste Strauss bok om Spelet, och tyckte att den var hysteriskt rolig.

  5. Alltså… The Dirt var schysst, helt klart. Möjligen blir det lite tröttsamt med de ständiga besöken på torken och de ständiga återfallen och den ständiga kvinnoförnedringen, men helt klart ett schysst dokument om hur (a) ett gäng white trash-snubbar plötsligt, från ingenstans, erövrar världen, (b) hur framgång sliter upp vänskapsband och skapar en viss [understatement…] fartblindhet för vad som är ok att göra och vad som inte är det… Men solklart läsvärd. 3,5 desillusionerade docenter av 5 möjliga.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: