Det kommunala partistödet

Mitt under nyhetstorkan, den 27 juni, lanserades en statlig utredning författad av statsvetaren Johan Lantto, Utvärdering av det kommunala partistödet. Utredningen bekräftar en del bekymmersamma ting som samhällskommentatorer ofta har misstänkt.

Partistödets kostnadsnivå har ökat under senare år både i kommuner och i landsting, räknat i fasta priser. Om dessutom kostnaden för politiska sekreterare räknas in – en kostnad som jag tycker bör räknas in – har partistödet ökat betydligt de senaste åren (eftersom antalet politiska sekreterare blivit fler).

Utredningen visar även att partiernas beroende av det kommunala partistödet är stort och sett över tid ökande (dessutom är beroendet större jämfört med andra länder). Återigen får alltså den berömda kartelltesen* ytterligare stöd: partierna gör sig allt mer oberoende av sina medlemmar, samtidigt som de skapar ett allt mer osunt beroendeförhållande till de resurser som finns i stat, landsting och kommuner.

Sedan upprepar Lantto en hel del av de poänger som gjordes redan 2004 i den utredning som statsvetarprofessorn Gullan Gidlund höll i, Utredningen om offentlighet för partiers och valkandidaters intäkter: Det svenska partistödet är hemskt oreglerat, svårt att räkna på och därmed väldigt besvärligt för oss medborgare att ha insyn i. Tack vare att partistödssystemet är så illa reglerat i lag, har partierna kunnat föra över partistöd avsett för kommunal verksamhet till partiernas läns- och riksorganisationer. Detta bryter alltså inte mot kommunallagen, men väl mot förarbetena: där står att kommunalt partistöd ska användas för partiverksamhet som kan knytas till kommun eller landstinget. Så sker alltså icke.

Själv tycker jag att det finns en uppsjö av anledningar till att se över partistödets utformning/reglering. Dels är det en demokratifråga, en fråga om möjligheten till förnyelse av marknaden för politiska partier. Partistödet bidrar till att konservera den existerande partistrukturen, och det är inte alltid helt uppenbart att det bara är till godo. Men det är också en fråga om hur uppemot en miljard av våra skattemedel används: är det verkligen rimligt att vad partierna ska få göra med sitt partistöd är så illa reglerat, och ska medborgarna verkligen acceptera att de har så dålig insyn i hur dessa pengar används?

__________________

* Standardreferensen till litteraturen om den s.k. kartelltesen är: Richard Katz och Peter Mair (1995): ”Changing Models of Party Organization and Party Democracy: The Emergence of the Cartel Party” Party Politics, 1:5-28


Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: