Statsvetare i media

Jag har skrivit om det tidigare, och dr Nic har varit inne på det nyligen: vad ska egentligen journalister ha för principer när de ber samhällsvetare om kommentarer, och vilken policy ska enskilda samhällsvetare ha gentemot media? Min grundinställning är enkel: det ingår i journalisters jobb att veta vilka samhällsvetare är bra på vilka frågor, och det ingår i den enskilde samhällsvetarens jobb att bara uttala sig om något han/hon kan något om – annars bör man referera vidare till en kollega med bättre kunskaper på området.

Jag hade ett arla telefonsamtal med en kamrat och kollega om detta sakernas tillstånd i morse apropå FRA-eländet. De enda statsvetare jag har sett uttala sig i pressen är Ulf Bjereld och Henric Oscarsson. Jag har absolut ingenting emot dessa herrar eller deras forskning, men är inte Bjereld inriktad på internationell politik och mellanösternexpert? Oscarssons medverkan var i.o.f.s. lite nischad mot hur väljarkåren skulle reagera på de borgerliga riksdagsledamöter som går emot partilinjen (”de skulle bli hjältar”, tror jag citatet var), så hans kommentarer kanske försvarar sin plats.

Det finns dock statsvetare som faktiskt direkt forskat om det här med partidisciplin och vilken typ av beteende vi bör förvänta oss av våra folkvalda, och det är väl lite tjänstefel av journalisterna att inte ha hittat dem. Hittills har jag t.ex. ännu inte sett Katarina Barrling-Hermansson bli tillfrågad om någonting av media. Hon skrev bl.a. den intressanta avhandlingen Partikulturer, som mycket riktigt handlar om just riksdagspartiernas partikulturer (resultatet antyder att vi ska förvänta oss störst brott mot partidisciplinen i fp, minst inom moderaterna). Sannolikt har hennes insikter viss bäring på den debatt om de vinande partipiskorna som nu pågår. Samma gäller Lars Davidssons spännande I linje med partiet, som bl.a. argumenterar för att personvalsreformen sliter sönder riksdagsledamöternas lojalitet visavi moderpartiet. Även Mats Sjölin torde ha något kul att säga i frågan, då hans bok Politisk etik bland annat handlar om varthän en politiker bör rikta sin lojalitet: mot väljarna, mot partiet eller mot de egna övertygelserna. Dessutom tror jag att en av mina nuvarande kollegor – Magnus Hagevi – skrivit några rader om detta i sin bok Bakom riksdagens fasad (sorry, hittar ingen bra, beskrivande länk).*

Ett tips till journalister som vill göra partipiskevinklingen kul: snacka med någon av dessa personer.

Sakfrågan då? Jag har ingen originell hållning, utan sluter upp bakom standardargumenten hos motståndarna mot FRA som formulerar sig mycket bättre än mig, t.ex. PSW, Isobel och Piratpartiet.

_______________
* Om vi bortser från just detta FRA-caset, och intresserar oss för det principiellt besvärliga med partipiskor, är den kommunala nivån en synnerligen spännande laboratoriemiljö att testa och utveckla hypoteser i: 290 kommuner med 8-9 partigrupper i varje kommun. Vilken guldgruva! Här har det faktiskt skrivits en hel del spännande. I boken Kommunpolitiker i den stora nyordningens tid beskriver kommunforskningens okrönte konung, Henry Bäck (2000), olika representationsstilar som politiker kan anamma. För det första kan de inta en förtroendemannaroll där politikern anser sig ha fått ett mandat att förvalta efter eget omdöme (dvs. man representerar s.a.s. ”sig själv”). För det andra kan hon eller han ta på sig en väljardelegatroll där man anser sig ha ett bundet mandat av väljaren och skyldighet att följa väljaropinioner (dvs. man representerar sina väljare). Emellertid presenterar Bäck ett lite överraskande resultat när politikerna själva tillfrågas om vilken representationsstil de själva förordar. Det visar sig att en tredje representationsstil har blivit dominerande under 1990-talet, nämligen partiombudsmannen, en stil där politikern främst ser sig som ansvarig mot det egna partiet. En något färskare studie visar mycket riktigt att kommunernas förtroendevalda tycker att en av deras viktigaste uppgifter är att föra fram partiets åsikter (”Makten och möjligheten i
kommunpolitiken”, Sveriges kommuner och landsting), och inte att agera efter eget omdöme eller enligt väljaropinionen. Etnologen Jan Fredriksson bekräftar denna bild i boken Politisk kultur och samhällsengagemang. En etnologisk studie av den parlamentariska vardagen. Det har kommit att bli grundläggande för kommunpolitiker att vara lojala mot partigruppen. Enligt Fredriksson är det numera en självklar, om än oskriven regel att stå bakom den gemensamma partipolitiska ståndpunkten när frågan väl är behandlad i partigruppen, oavsett vad man själv eller ens väljare tycker. Det betraktas alltså som ett mycket stort snedsteg av den enskilda fullmäktigeledamoten att inte följa partilinjen på lokal nivå.

Annonser

2 svar to “Statsvetare i media”

  1. Mina egna högst subjektiva erfarenheter pekar också i denna riktning.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: