Inte så upplyftande

Jag skrev häromdagen lite kort om min gamla isländska hemkommun, Akranes. Jag vill inte tråka ut er för mycket, men i grund och botten: Det är aktuellt att 10 ensamstående palestinska mödrar, och de tjugo barn som hör till dem, ska placeras på Akranes (direkt komna från ett Irakiskt flyktingläger).

Men då finns det krafter i den 5000 invånare stora kommunen som vägrar ta emot dem. För: det finns tydligen inte bostäder. För: det finns tydligen inte platser i skolorna. För: det finns inga jobb för ensamstående mödrar. Och: vi måste ju ta hand om våra egna som har det så svårt först. Och: det är ju inte ultimat att de är muslimer heller.

Argumentationen känns förstås igen, och den appelerar säkert till många i den växande skaran av islänningar som – i takt med att invandrare och flyktingar börjat hitta dit – skanderar ”Island åt islänningarna!”. Jag kan alldeles för lite om sakfrågan för att kunna säga något initierat om den uppblossande främlingsfientligheten på ön. Men principiellt kan man ändå reflektera över hur världen är funtad när man kombinerar iakttagelserna med denna artikel som nyligen publicerades i The Guardian (tack för tipset Niclas):

Iceland … tops the latest table of the United Nations Development Programme’s (UNDP) Human Development Index rankings, meaning that as a society and as an economy – in terms of wealth, health and education – they are champions of the world. To which one might respond: Yes, but – what with the dark winters and the far from tropical summers – are Icelanders happy? Actually, in so far as one can reliably measure such things, they are. According to a seemingly serious academic study reported in the Guardian in 2006, Icelanders are the happiest people on earth.

Så, när inte ens världens rikaste och lyckligaste folk är beredda att ta emot världens fattigaste och mest utsatta, börjar jag tvivla på om begrepp som medmänsklighet har någon resonans i sinnevärlden. (För övrigt önskar jag att ni kunde isländska, så kunde ni ta del av en del av rappakaljan som förs fram i debatten).

Annonser

Ett svar to “Inte så upplyftande”

  1. Det behövs inte. Jag kan utan vidare föreställa mig hur det låter. För tusan, jag har gissningsvis rabblat de flesta av argumenten själv.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: