Är det vanligare att kvinnor hoppar av politiken?

Kristina Axén Ohlin har hoppat av sina politiska uppdrag. Och genast är någon framme och gör det här till en män vs. kvinnor-grej: det är vanligare att kvinnor hoppar politiken för att politikens arbetsformer passar män bättre, är den sanning som lanseras av moderatkvinnornas ordförande. Men, (a) är det verkligen sant att kvinnor oftare hoppar av sina politiska uppdrag än män, och (b) beror det i så fall på ”arbetsformerna”? Låt oss kort titta på vad forskningen säger.

Jag säger inte att debattören i det här fallet har fel, bara att hon rör ihop saker och ting lite grand. Hon jämför äpplen och päron när hon jämför Axén Ohlins avhopp med t.ex. Ulrica Schenströms, Cecilia Stegö Chilòs, eller Maria Borelius för den delen. Analytiskt blir det därför oskarpt och rörigt, men jag tror inte att debattörens huvudpoäng strandar: arbetsformerna i politiken, liksom i övriga arbetslivet, gör att kvinnor väldigt ofta förlorar tekningen i olika maktspel mot män. Låt mig grunda denna slutsats lite grand.

Varför är moderatkvinnans debattinlägg rörigt? Jo, i den lilla litteratur som finns på forskningsområdet är man nämligen riktigt noga på att skilja mellan frivilliga och ofrivilliga avhopp. Schenström, Stegö Chilòs och Borelius måste nog betraktas som rätt så ofrivilliga. Ännu så länge finns alldeles för lite forskat på området (men en doktorand vid namn Tobias Bromander skriver just en avhandling på temat). Dock finns många anekdotiska bevis som stöder hypotesen att (a) kvinnor behandlas på ett annat sätt av media och omgivning vid politiska skandaler och (b) att kvinnor – i högre utsträckning än män – tvingas avgå i samband med dylika mediadrev. Här handlar det dock inte så mycket om politikens arbetsformer, nödvändigtvis, utan om en sorts medialogik som på ytan tycks diskriminera mot kvinnor och pressa dem till avgång (alternativt att kvinnor inte står ut med idiotisk behandling lika länge som män gör…). Men detta handlar alltså om mer eller mindre ofrivilliga avgångar. Dit hör inte Axén Ohlins.

Hur ser det då ut med de frivilliga avgångarna? Är de vanligare bland kvinnor än bland män? Låt oss börja med rena on-the-ground fakta: Ser vi till förtida avhopp i kommunpolitiken är det faktiskt sant, det är lite vanligare att kvinnor frivilligt hoppar av sina uppdrag i förtid jämfört med män. I kommunerna lämnar i genomsnitt 13,2 procent av ledamöterna sina uppdrag. Av dessa är 15 procent kvinnor och 11.8 män (samma skillnad finns i landstingspolitiken, men det är något färre som hoppar av där).* Finfördelat på ålder, var avhoppen bland män och kvinnor ganska jämna utom i åldersintervallet 30-39 år var betydligt fler. Och varför då? Ja, det är inte främst politiska skäl som uppges, utan problem att förena det politiska uppdraget med sitt familjeliv. Mycket riktigt säger Axén Ohlin till DN:

Det var ett jättetufft beslut att fatta, men jag kan inte förena jobbet med mitt privatliv. Det går bara inte. Det är inte värt det

Och varför är det kvinnor som i större utsträckning uppger problem att förena sitt politiska uppdrag med familjeliv? Varför är det de som inte tycker att det inte är värt att fortsätta med ett politiskt uppdrag? Tja, jag är ingen genusforskare, men jag tycker fortfarande att den mest plausibla förklaringen till den moderna könsmaktordningen – där män gynnas på kvinnors bekostnad i en mängd olika avseenden – finns hos Bo Rothstein: i olika förhandlingar som rör t.ex. arbete i hemmet plägar kvinnor att förlora. Och den tesen han torgför kanske håller lika väl för den politiska som den ekonomiska marknaden? Vad vet jag om teori. Och vad vet jag om de förhandlingar som pågår i Axén Ohlin-hushållet. Jag är enkel kommunempiriker som egentligen borde passa min nyss kastrerade katt istället för att skriva om sådant jag inte vet något om.

_____________________

* Resultaten återfinns i den enda studie som i modern tid på allvar studerat politikens avhoppare, skriven av en kamrat och kollega vid namn Peder Nielsen. Studien återfinns i bilagorna till SOU 2001:48 Att vara med på riktigt, där Peders bidrag heter ”På och av – om uppdragsvillighet, rekrytering och avhopp i den kommunala demokratin”.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: