Gordiska knuter av alla de slag

larsartikel463.jpg

Kamrat nationalekonomen uppmärksammar en skön paradox i Fp:s olika utspel på utbildningspolitikens område: Björklund vill ha hårdare krav i gymnasiet, men Leijonborg vill fortsätta satsa på ett massuniversitet. Som ”då-och-då”-inblandad i grundutbildningen inom högskolevärlden har också jag haft lite synpunkter på den svenska utbildningspolitiken.

I likhet med flera av mina kollegor är jag faktiskt uppriktigt oroad över den högre utbildningen. Andreas Bergh har skrivit betydligt mer, och betydligt smartare, om det här på andra ställen, några från högskoleverket skrev en bra DN-debatt om detta förra året, och i mitt tycke har kanske Mats Alvesson skrivit allra klokast om dessa ting i boken Tomhetens triumf..

Man ska också komma ihåg att det här är ingalunda några lätta saker att diskutera. Den lärare som ensam försöker tillämpa hårda krav på sina kurser, eller som offentligt diskuterar huruvida det t.ex. nödvändigtvis är någonting inneboende gott i att antalet dyslektiker femfaldigats i högskolan, hamnar genast i försvarsställning: man blir stigmatiserad som student-, eller varför inte direkt människofientlig, och det kan säkert hända att ens kollegor tycker att man är en bökig jävel som försöker ändra på rutinerna i verksamheten. Själv undviker jag mer än gärna att hamna i sucker-rutan i fångarnas dilemma, så jag tillhör dem som tiger, dricker mitt kaffe och är lite sådär lagom tuff i betygssättningen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: