Medlemsraset

marita.jpg

Häromdagen kom siffror som återigen bekräftade den långsiktiga trenden: de etablerade partierna dräneras på medlemmar. Sedan 1991 har över hälften av partimedlemmarna försvunnit. Detta har förstås fått en och annan journalist att ringa runt till de statsvetenskapliga institutionerna i landet – och då jag nyligen lagt sista handen vid en liten bok med undertiteln En kunskapsöversikt om partier, makt och legitimitet i lokalpolitiken, har en del samtal nått mig också.

Här står samhällsvetaren lite grand inför ett bryderi: har man verkligen något vettigt att säga? Man riskerar inte bara att (a) läxas upp av kollegorna för att vara charlatan, utan också (b) att ens försök till analys redigeras så kraftigt att en halvtimmesutläggning slutar i mycket rumphuggna citat (och man själv framstår som, ja, inte helt intelligent; n.b. – citatet om internet var inte någon huvudpoäng…).

Varför då ställa upp? Min egen princip brukar vara att avstå från att säga något när det handlar om områden där jag över huvud taget aldrig har skrivit någonting, och därefter försöka att slussa vidare till forskare som just hållit på med de frågor som journalisten vill ha svar på (rörande just den här frågan är Jan Teorell, Gullan Gidlund, Tommy Möller och Svend Dahl säkert bättre att prata med än mig). Samtidigt: det finns ju något som kallas den tredje uppgiften, och därför har jag ändå försökt säga något om vad forskningen skulle kunna ha att säga om ”medlemsraset”. För bövelen – jag la ändå ned bättre tiden av förra året åt att skriva en liten bok som tangerar detta tema.

Eftersom jag naturligtvis har full förståelse för journalisternas arbetsvillkor, inser jag att jag inte kan bre ut mig sida upp och sida ned med mina reflektioner kring medlemsraset. Men här, på min egen sida, kan jag åtminstone fritt skissa mina små punkter på temat ”medlemsraset för de svenska partierna”, och då kretsa kring de tre mest centrala frågorna: (1) vad beror raset på; (2) vad har raset för konsekvenser och (3) kan något göras för att hejda/vända medlemsraset? Här kommer mina lite mer utvecklade funderingar i punktform:

Varför blir antalet partimedlemmar färre?
Detta har jag inte forskat en sekund om. Men litteraturen på området pekar ut ett gäng samverkande faktorer. Det är en långsiktig trend som:

  • hänger samman med att partiernas band till och lojalitet mot partierna suddas ut med resultatet att partiidentifikationen minskar; något som i sin tur hänger samman med att
  • människor blir mer ”individualistiska”, föredrar att engagera sig på ett sätt som (a) kräver mindre tid och (b) berör dem mer omedelbart (knappast en nyhet, den svenska maktutredningens slutbetänkande [SOU 1990:44] slog fast att denna trend kunde skönjas redan för drygt 18 år sedan)
  • politiska uppdrag har kommit att ta alltmer tid och att åtminstone uppdrag som KF-politiker upplevs som meningslösa – varför ska man då ge sig i kast med partipolitiken?
  • vissa statsvetare menar också att det minskade intresset för att bli partimedlem beror på att interndemokratin i de etablerade partierna har försämrats; det påstås både ha blivit svårare att föra fram idéer och att göra politisk karriär (här är det empiriska underlaget dock skakigt, som Teorell (1998) diskuterar förtjänstfullt i Demokrati eller fåtalsvälde vet vi helt enkelt inte alls hur interndemokratin fungerade förr)

Vad får minskat antal partimedlemmar för konsekvenser?
Många förfasar sig över de nya siffrorna, och Ulvskog var ute i medierna med budskapet att socialdemokraterna dragit igång en värvningskampanj för att få ihop 10 000 nya medlemmar! Detta antyder ju att partierna själva ser de minskande medlemsskarorna som ett stort problem. Men varför då?

  • Jo, såklart det omedelbara, praktiska problemet: får svårigheter att rekrytera lämpliga/kompetenta politiker till alla de uppdrag som ska besättas på lokal nivå. Detta rapporterade de om redan vid 1990-talets slut, och med den fortsatta medlemsminskningen är det knappast ett problem som mildrats.
  • Det finns förstås ett imageproblem för de traditionella folkrörelsepartierna (egentligen [s] och [c]) när medlemsförlusterna blir stora. Bygger man sitt varumärke på devisen ”det är vi som har massorna med oss; det är vi som är noga med förankring, rådslag och deliberation”, då är det klart att imagen naggas i kanten.
  • Så vi har ett praktiskt problem (som kan lösas genom att halvera antalet ledamöter i svenska kommunfullmäktige; diskuteras faktiskt som ett seriöst förslag i den här SKL-rapporten), och vi har ett imageproblem (som just verkar vara ett imageproblem – för även om man har väldigt många medlemmar, verkar inte interndemokratin och medlemsinvolveringen fungera sådär fantastiskt ens inom [s] – se återigen Teorells [1998] avhandling – här visat genom noggranna empiriska studier). Men finns det några konkreta, allvarliga bekymmer utöver detta?
  • Medlemsförlusterna torde faktiskt inte innebära några större problem för partierna, egentligen. Jämfört med för, säg, 30 år sedan är partiernas behov av stora medlemsskaror mindre. Man behöver dem inte för pengarnas skull (bara ca. 5-6 procent av intäkterna kommer från medlemsavgifter); man behöver dem inte längre för att sprida information om partiets politik (annonser, stora medier, starka ledare gör fixar detta mer effektivt idag); och man behöver dem inte för att samla in information om väljarnas behov och synpunkter (nu har de fokusgrupper och opinionsundersökningar som sköter detta effektivt istället). .
  • Den långsiktiga konsekvensen för det demokratiska systemet är att det är en ytterligare indikation på att vi rör oss från kollektivistisk folkrörelsemodell (där det åtminstone i retoriken har varit viktigt att dra in så många som möjligt i beslutsfattandet) till en mer elitorienterad demokratimodell där medborgarna i allt större utsträckning nöjer sig med att godkänna eller underkänna politiska eliter vart fjärde år. Det finns faktiskt empiriskt belägg för att så är fallet också.*

Kan något göras för att vända utvecklingen?

  • Personligen tror jag att det blir svårt att göra så som Marita Ulvskog uttalade sig om häromdagen, att rekrytera 10 000 medlemmar under en kort tid. Sådana kampanjer räcker bara en bit på väg och kan i bästa fall stoppa hastigheten i medlemsfallet.
  • Är man intresserad av att vitalisera partiarbetet och restaurera folkrörelsepartiet krävs nog fler saker: dels reformera internt i partierna (arbeta mer med slutna samtalsforum lokalt för partiernas basorganisationer – så folk kan bestämma själva när de lägger ned tid på sitt engagemang), dels måste man nog börja möblera om lite i de politiska institutionerna. Bl.a. diskuterar ju grundlagsutredningen skilda valdagar, något som skulle kunna hålla i gång partiorganisationerna mellan riksdagsvalen; och så börjar allt fler intressera sig för att införa majoritetsstyre i kommunerna (skulle kunna öka ansvarsutkrävandet, öppna upp den lokala debatten och därigenom stärka intresset för den lokala demokratin). I teorin skulle grundläggande reformer av det slaget kunna restaurera medlemspartierna, men det är ju naturligtvis svårt att sia om effekter – och spådomar ska vi samhällsvetare försöka att hålla oss nyktert borta från.
  • Men vad är egentligen det normativa argumentet för att restaurera folkrörelsepartierna? Om Gilljam och Jodal (2002) har någorlunda rätt, är vi inte särskilt intresserade av att vara partimedlemmar eller goda deltagardemokrater; vi lämnar gladeligen över beslutandemakt till politiska eliter som konkurrerar om vår gunst med sina politiska program – och så kan vi godkänna eller underkänna dem vart fjärde år (och i mellantiden ägna oss åt sådant som verkligen engagerar oss – vår familj, jobb, våra hobbies; ja, vi kanske deltar i någon brukarstyrelse, en bostadsrättsförening, men lämnar det offentliga beslutsfattandet till de folkvalda).

________________________________________

* Gilljam, Mikael och Ola Jodal (2002). ”Medborgarnas demokratiuppfattningar”, i Sören Holmberg och Lennart Weibull (red.) Det våras för politiken – trettiotvå artiklar om politik, medier och samhälle. Göteborg: Göteborgs universitet, SOM-institutet.
Annonser

Ett svar to “Medlemsraset”

  1. Jag tycker ju att folkrörelsealternativet är mer attraktivt av de två. Lustigt nog kan jag ju glädjas åt att vara med i ett parti där medlemsantalet faktiskt ökar så sakteliga…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: