Kontokortskulturer

leg.jpg

Jag erkänner: jag har inte haft ett ID-kort på fyra år. Detta ställer oftast inte till några som helst problem, eftersom de flesta affärer har maskiner för att dra kort och trycka in kod. Däremot stöter jag i, säg 8 fall av 10, på problem med affärer, barer och restauranger där man själv inte får möjlighet att trycka in sin kod. De kräver legitimation. Oftast får då min fru, alternativt mitt sällskap i övrigt, låna ut pengar till den aktuella middagen.

Märk väl skillnaden mot ett land där jag nyligen varit: Storbritannien. Här struntar de högaktningsfullt i någon form av legitimation. På alla de pubar jag bevistade var en helt annan variabel avgörande – och denna gång också en variabel som jag inte uppfyllde: namnteckning på baksidan av kortet. Jag blev vägrad att betala på pubar, i skivaffärer och på andra ställen av det enkla skälet att jag inte hade signerat mitt kontokort! De struntade alltså blankt i huruvida kortet var mitt eller inte (märk: jag behövde ju inte legitimera mig). Det intressanta var namnteckningen. Mycket riktigt: frun eller sällskapet fick låna mig pengar till öl och smörgåsar.

Det tredje caset är Island. Där fick jag handla exakt precis överallt med mitt osignerade kort och utan legitimation. Är det någon därute som har en bra förklaring till dessa tre olika typer av kontokortskulturer (och bespara mig uppmaningar om ”skaffa leg” – de kommer, det kommer… och signera kortet har jag redan gjort efter mardrömmen på de brittiska öarna).

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: