Jag vill visa mitt ogillande!

unckel.jpg

Svenskar tenderar att ta de politiska spelreglerna för givna, och vi lever faktiskt under en grundlag med 33 år på nacken. Sedan 2004 pågår dock en grundlagsutredning med bl.a. uppdraget att utvärdera och göra översyn av hela valsystemet. Visserligen reformerades valsystemet lite grand vid 1990-talets mitt då vi från valet 1998 tillåts personrösta. Reformen är dock en halvmesyr och måste ses som misslyckad. Endast 22 procent av väljarna kryssade för någon ledamot 2006, och bara sex personer som från början inte stod på valbar plats kryssades in i riksdagen – ett bottenrekord jämfört med 1998 och 2002.

Utöver detta har reformer av valsystem diskuterats sparsamt i offentlighetens ljus. De undantag jag på rak arm kommer att tänka på är diskussionen om skilda valdagar mellan kommun- och riksdagsval (kanske inte en klockren valsystemfråga; men den faller nog under det hägnet), samt statsvetarprofessorn Bo Rothsteins förslag om införandet av det s.k. ”single transferable vote”- systemet. Det innebär att väljaren ges möjligheter att skapa sina egna listor, och rangordna sina favoritkandidater från ett parti eller från olika partier (tillämpas t.ex. i Australien och Irland).

Rothsteins förslag illustrerar att valsystemdebattörer ofta lägger stor vikt vid frågan ”hur skapar vi valsystem som maximerar det majoriteten av medborgarna vill ha”. Däremot behandlas ”hur skapar vi valsystem för att undvika det majoriteten av medborgarna inte vill ha” styvmoderligt. Ibland rapporterar ju väljarna om svårigheter att se skillnader mellan de största partierna. Väljarnas partibyten mellan vänster- och högerblocken antyder en viss likgiltighet inför huruvida vänster- eller högerkoalitioner ska styra landet. Hur ofta får man t.ex. inte höra att ”ett val mellan socialdemokrater och moderater är som att välja mellan pest eller kolera”, samt att ”politik är bara käbbel, de säger ju nästan samma saker allesammans”?

Detta väcker frågan om vi inte bör komplettera vårt valsystem med en möjlighet för väljaren att uttryckligt signalera vilket parti han eller hon absolut inte vill ha vid maktens grytor? Opinionsundersökningar antyder faktiskt att väljaren inte ser valet mellan miljöpartiet, vänsterpartiet, socialdemokrater och allianspartier som ett val mellan ”pest eller kolera”; snarare som ett val mellan ”en bulle eller mazarin till kaffet”. När SOM-institutet bad väljarna att bedöma partierna på en skala mellan –50 (ogillar) och +50 (gillar), fick både socialdemokraterna och moderaterna snittbetyget +3 (tack för länken Bergh). Det ljumma resultatet ska jämföras med det överlägset minst populära partiet, Sverigedemokraterna. De fick –32, och exemplifierar därför ett parti som genomsnittsväljaren verkligen inte vill ha vid maktens grytor.

Väljarna verkar alltså inte ha alltför starka åsikter om vilka som faktiskt ska styra landet. De är dock väldigt bestämda om vilka partier som inte ska få göra det. Givet detta, borde vi då inte fundera på att designa ett valsystem som inte bara tar hänsyn till väljarmajoritetens sympatier, utan också ger väljarmajoriteten möjlighet att signalera sina starka och bestämda antipatier vid valhandlingen?

Annonser

Ett svar to “Jag vill visa mitt ogillande!”

  1. Några konkreta förslag?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: