Konferensreflektioner

berg.jpg

I förrgår var jag på en helt OK tillställning som Ratio anordnade. Alberto Alesina var där och pratade om varför Europa har laggat efter USA i tillväxtligan, och vilka reformer europeiska länder måste överväga för att komma i kapp. Efter kommentarer etc. på hans föredrag, var det så Andreas Berghs tur att prata om sin bok Den kapitalistiska välfärdsstaten. Kommenterade gjorde Iréne Wennemo (LO) och Urban Bäckström (Svenskt Näringsliv).

Nämnas kan att både Wennemo och Bäckström i det stora hela hyllade boken, men att de riktade lite olika typer av kritik mot den. Wennemo tyckte att Bergh borde varit lika nogrann och forskningsgrundad i diskussionerna om policyslutsatserna som han var i resten av boken, medan Bäckström mer efterlyste en ordentlig analys av varför Sverige började tappa i konkurrenskraft på 1970-talet (hans egen förklaring var att de borgerliga partiledarna var mer intresserade av att dricka cognac med Erlander än att bemöta socialiseringsidéerna från 1968 och framåt), samt hur det kom sig att Sverige helt plötsligt började göra en massa saker rätt i mitten av 1980-talet.

Under diskussionen som följde kunde jag inte låta bli att fundera över den, hmmm, lätta konsensusbild som framträdde. Jag upplevde att t.ex. Bergh själv lyfte fram den amerikanska arbetsmarknadsmodellen som något att kopiera (”tryggheten ska inte ligga i det jobb man har, utan tryggheten ligger i att man vet att man kan få ett jobb direkt efter att man slutar det gamla”). Jag tror det var Hans L. Zetterberg som lite försynt viskade i mitt öra att ”det där är ju lite av en myt; amerikanska företag har oerhörda svårigheter att göra sig av med personal, eftersom alla bara kopplar in advokater hela tiden; nu för tiden är amerikanska anställningskontrakt 10-15 sidor”).

Eftersom jag inte vet någonting om dessa frågor tog jag mig friheten att vid middagen fråga Alesina om det var så det fungerade, och både Alesina och hans fru kunde rada upp exempel på att så faktiskt var fallet – på tjänstemannanivå och uppåt. ”McDonaldsjobbarna… de har ju inte precis några advokater”. Detta kanske man kunde göra klarare när man lyfter fram den amerikanska arbetsmarknadsmodellen som ett föredöme – att det är olika mekanismer som styr arbetsmarknadens funktionalitet för blue-collars respektive white-collars. Jag vet inte, jag är som sagt ingen nationalekonom, poängen kanske är mondän.

Annonser

Ett svar to “Konferensreflektioner”

  1. nope, det är en utomordentlig poäng. den amerikanska rädslan att bli stämd är verkligen inget att ta efter, och ställer till med en del konstigheter i USA.

    men när jämförelsen rör arbetsmarknaden för lågkvalificerad arbetskraft kvarstår huvuddraget, att det är enklare för dessa att få ett förvisso lågbetalt men dock jobb i usa.

    ska ta upp denna utmärkta poäng när boken kommer i nästa version (italienska?).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: