Kaosalitet

iogt.jpg

Eftersom det är fredag idag ska jag unna mig en renodlad nöjespost. I ett tidigare inlägg skrev jag om musiker/artister som dött alldeles för tidigt efter ett alldeles för hårt liv. Jag argumenterade både kort och slarvigt för att jag inte sympatiserar med dem som moraliserar kring ”hårda levernen”, eftersom ”hårda levernen” skulle möjligen kunna vara garanten för deras gudabenådade produktion.

Igår morse hade jag lite, lite ont i huvudet efter ett par glas vin i samband med den omtalade konferensmiddagen. Då började jag fundera igenom det här med sunt leverne, att det kanske vore något att satsa på trots allt. Så påminde jag mig om min argumentation kring rockstjärnor/artister; och så kom jag på ett sätt att empiriskt tillbakavisa argumentet om att ett hårt leverne är en förutsättning för kreativitet etc. Vi vet ju faktiskt inte hur rolig/bra t.ex. Mitch Hedberg, Elliott Smith, Jeff Buckley och Nick Drake hade varit om de hade lyckats vända på kuttingen, skippa medikamenter/droger/blablabla och helt enkelt bli lyckliga.

Men det finns kontrafaktiska exempel att bolla upp: artister som har levt mycket hårda liv, sedan nyktrat till, och därefter släppt makalösa plattor. Jag skulle (jag medger, researchen här sträcker sig till metoden ”hörsägen”) vilja hänföra följande tre artister till den här kategorin: Steve Earle, Nick Cave och Tom Waits. Åtminstone två ex-heroinister och ett… fyllo? Alla ska, enligt mitt lite skakiga minne, vara rätt så rena idag, och alla har gjort väldigt fina grejer sedan de nyktrade till. Nu skulle jag vilja be dig hjälpa till med empiri här:

  • Har du exempel på någon som levt tufft, som sedan slutat och därefter producerat usla grejer?
  • Har du exempel på någon som levt som Ned Flanders, sadlat om och börjat knarka, och därefter börjat producera väldigt bra alternativt dåliga prylar?

Här nedan finner du ett par fina bitar med tillnyktrade artister:

Nick Cave

Steve Earle

Tom Waits

Annonser

8 svar to “Kaosalitet”

  1. Möttes inte Ulf Lundell av publikropet ”Börja suup, Uffe!” under sin nyktra och kristna period?

    Ett problem med att nagla fast sambandet här är att tillnyktring brukar sammanfalla med att man blir medelålders, en faktor som kan vara ytterst skadlig för originalitet och kreativitet.

    Nick Lowe tycker jag är mycket bättre som nykter, proper äldre herre än som nedsupen strulputte under 70-80-talet.

    Är inte Stones ett exempel på ett band som städade upp sig och därefter bara tillverkade skräp?

  2. remissinstansen Says:

    Helt riktigt. Men kristenhet är som bekant MYCKET skadligt för kreativiteten (vilket genren ”kristen hårdrock” skvallrar hårt om); så jag tror just att kristenheten svalde upp all effekt nykterheten kunde haft på Uffes skapande.

    Stones får inte räknas – de är band. Helt andra mekanismer kickar in med band. Jag tror att alla band alltid blir sämre med tiden, gäller INTE soloartister.

    Tack för tipset om Lowe. Hade glömt honom.

  3. remissinstansen Says:

    Btw – en artist som BORDE lagt heroinet och spriten åt sidan…

  4. Så publiken missade orsakssambandet. De borde ropat ”Lämna Gud!” istället för ”Börja sup!”. Deras misstag drev Uffe istället vidare till sämsta rutan av alla i fyrfältaren: troende alkisar.

  5. Ett exempel på en Ned Flanders som knarkade bort talangen: Nico.

  6. Snickesnack. Nico gjorde bra skivor ända fram till sin död. Chelsea Girls-skivan (jag tror det är den du syftar på, de flesta gör ju det) är bra men inte på långa vägar bäst. Och hon pundade säkert lika hårt då som senare. Sedan ska det sägas att Nick Cave på många sätt var som bäst när han var som mest neddekad: hela Berlin-perioden, ända från Birthday Partys andra (har jag för mig) till och med Tender Prey.
    Dina forskning ber jag att få återkomma till när jag tänkt efter.
    Räknas det om de var barn när de började, började punda när de blev lite äldre, och då blev bättre? I såna fall: Bad Cash Quartet. Sambandet är dock svårt att bevisa, eller snarare vad som är hönan och vad som är ägget. Åldern eller knarket menar jag. Att de blev bättre är ju uppenbart.

  7. Jajaja. Det var också ett band, jag vet.

  8. Nu vet jag! Elvis! Han gjorde ju grymma grejer sedan han börjat knarka ekorre och moffe.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: