Den moderna könsmaktsordningens grundbult

Bosse

Det är alltid populärt att hacka på de som är framgångsrika inom ens eget gebit. Bo Rothstein är inget undantag. Många av mina kollegor missar inte ett tillfälle att viska något ur sidan av munnarna om Rothsteins forskningsproduktion och/eller privata quirks när man kommer in på tematiken. Men faktum kvarstår: Bo är ett av svensk samhällsvetenskaps stora namn internationellt sett, han är svensk samhällsvetenskaps gossen Ruda och jag har den allra största respekt för hans forskning. Bara det faktum att han är rätt skicklig på att publicera sig internationellt – vilket inte är en paradgren bland svenska statsvetare födda före 1960 – ger honom många extrapoäng i min bok.

En av mina Bosse-favoriter är den här artikeln om jämställdhet och svårigheterna att nå dit. Den har mången gång fått mig att reflektera över hur jämställt mitt förhållande är. På sätt och vis faller jag och min fru under idealtypen för Bosses ”typiska par”: jag är 3 år äldre än hon, lite mer etablerad på arbetsmarknaden, tjänar lite mer. Öppet för att jag ska vinna alla små förhandlingar i förhållandet, vilket riskerar att få enorma långsiktiga konsekvenser för oss. Men hittills, innan vi alstrat barn, så har vi – från min synvinkel åtminstone – en hyggligt demokratisk arbetsfördelning, även om hon är lite bättre på att hålla ordning här i huset (trots ett demokratiskt städschema). Vi delar sedan på all matlagning, men hon är lite skarpare på trädgårdsarbete och jag är som sagt helt usel på allt vad teknik och händighet anbelangar. Men jag lagar rätt så god mat, kanske t.o.m. aningen godare mat än min fru, slaget ut över ett år. Det måste ju väl också räknas in i ekvationen? Men hursomhelst, på pappret nu, innan barn finns med i bilden, upprätthåller åtminstone inte jag och min fru könsmaktsordningen. Det sköter ni andra.

Däremot får den här diskussionen om ”jämställdhet” mig att reflektera över ”jämlikheten” mellan oss. Och här finns ett djupt olyckligt förhållande i mitt äktenskap, där min fru alltid, alltid drar det kortaste strået. Hon har körkort, det har inte jag. Nu är jag ingen expert på taxibolagens kilometerpriser, men 30 kronor är kanske väldans lågt räknat (men kanske väldigt högt räknat som en form av svartjobb för min fru att göra åt mig, jag vet inte, men vi räknar inte in några framkörningsavgifter). Förutom att köra mig i genomsnitt, säg, 4 mil veckan för rent vardagsbruk (handla, åka till tåget, besöka släkt och vänner etc). Det blir 200 mil i brukskörning om året = 400 sedan vi skaffade bil. Räkna sedan in ca. 10 t o r-trippar till Skåne (10 * 120 mil = 1200 mil) samt 5 t o r-trippar till mellersta Norrland (5 * 100 = 500) mil, samt några spejsade utflykter lite varstans (300 mil), så har vi en ungefärlig sammanlagd körsträcka på 2500 mil som hon har kört mig. Det är ett värde av, ja, tja, 750 000. Eftersom jag lade handpenningen på huset och ibland köper DVD-filmer som vi har glädje av, är den skulden kanske nere i 586 000 nu.

Så, jämställdheten är väl ok i förhållandet, men jämlikheten – dvs. den demokratiska arbetsdelningen – är det inte. Policyrekommendationen blir därför att jag måste skaffa mig ett körkort. Och det nu.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: