Vad är grejen med hissmusik?

hiss.jpg

Idag var jag tvungen att återigen offentligt visa hur oändligt oteknisk jag är. Det brukar förövrigt lika ofta inbegripa att offentligt visa hur oändligt ohändig jag är – två vänsterhänder med tummar i båda, that´s me! Jag har ett Canal Digital-abonnemang, familjepaketet, och vet att jag ska ha kanal 9 (viktigt, viktigt inför lördagskvällens Spanienbatalj). Men kanal 9 hittar jag inte – så jag plingade Felipe på kundtjänst (mycket tillmötesgående och serviceminded – dessutom med företagets bästa för ögonen, då han ägnade dödtiden i samtalet åt att försöka sälja så många Canal Digital-produkter åt mig som bara mänskligt var möjligt. You go Felipe, fortsätt sådär så har du en mellanchefsposition inom räckhåll inom något år!).

Men det var inte Felipe eller alla mina nyupptäckta kanaler, eller ens glädjen över att inte vara en stor porrkonsument (Felipe hade god koll på exakt hur mycket sport jag ”köpte in” under hela året, och försökte energiskt kränga olika sportpaket till mig, tänk så plågsamt det vore om Felipe hade ägnat samtalet åt att kränga diverse erotiska paket till mig… brrr) som väckte mina slumrande tankar till liv under det här Canal Digital-samtalet. Nej, det jag började fundera på var: varför tar sig alla offentliga (alt. semioffentliga) platser/utrymmen friheten att spela riktigt jävla menlös bossanova, håglös easy-listening eller morfinslö pianomusik? Varför hör man ingen hederlig emo eller screamo? Tung, elak death metal i luren medan man väntar på att få sitt ärende gjort? Eller opera, hip-hop, varför inte Nashville-country?

Nu är svaret inte särskilt komplicerat, gissar jag. Enkelt uttryckt handlar det nog om samma finkänsliga mekanismer som gör att all säljande amerikansk öl på 1990-talet smakade vatten (ok, förlåt, en parentes till med ett par bisatser, men ett skämt som jag faktiskt skrattade åt förr var: ”Do you know the resemblence between having sex in a canoe and Budweiser? It´s fucking close to water”). Eller att politiska partier anstränger sig hårt för att inte uppröra medianväljaren. Man väljer någon slags urvattnad strategi för att inte reta upp den hypotetiska kärnkonsumenten. Tänk så många som skulle lägga på, ringa upp någon klagomur eller skapa en namninsamling om Canal Digital körde ut Thåströms gamla Peace Love and Pitbulls på allra högsta kräm när fr ringer och ska få veta hur de får tag på sin hett efterlängtade kanal nio? Det skulle bli lika tossiga effekter som om de nya moderaterna plötsligt började, jag vet inte, avskaffa värnplikten eller plädera för att monarkin skulle avskaffas. Och det är också därför man spelar hissmusik i hissar – man vill ju inte ge medianhissåkaren en jobbig upplevelse med några fräna Ministry-bitar.

Naturligtvis ingen avancerad analys jag gör här, kära vänner. Men jag vill bara understryka att Canal Digital inte räknar med den här demografin som jag representerar: jag AVSKSKYR den här sortens pausmusik. Den är vad sossarna är för högerextremister, vad kommunismen var för östeuropeiska dissidenter. Det är den här sortens musik jag är villig att starta en revolution mot. Var är den leverantör av kabel tv som tänker spela Bright Eyes, Bear Quartet och Sibiria medan jag väntar på att bli betjänad av Felipe and the likes of him? Jag skulle byta dit direkt! Men av samma skäl som högerextremismen aldrig vinner några riksdagsval, så skulle ett sådant bolag aldrig bära sig. Därför får folk med sådana svåra aversioner mot normalitet som jag har stå ut med sådana plågsamma upplevelser som denna – att lyssna på typ Chopins etuder tills öronen trillar av.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: