Hate to say I told you so

Det lite sporadiska bloggandet beror på att jag f.n. gör en fallstudie av hur en avdelning på ett svenskt sjukhus fungerar, där perspektivet är det organisationsteoretiska (ni vet, individ kontra organisation, kommunikation inom organisationen). Fascinerande egentligen. Som min fine vän PSW brukar säga: samhällsvetarna ställer helt fel frågor när de intresserar sig för ”när och varför det går fel” i t.ex. offentliga organisationer. Den rätta frågan är: hur fan förklarar vi att det fungerar någotsånär över huvud taget?

Nu är denna fallstudie inte bloggpostens huvudperson. Istället vill jag påminna om ett tidigare inlägg, där jag skrev:

min gnagande initiala känsla av att Mona Sahlin inte är en person som klarar av att leda Socialdemokraterna till valseger 2010 har kraftigt förstärkts under de gångna, säg, 10 dagarna.

Jag får ju än mindre anledning att backa från det påståendet när jag nu läser om den senaste Synovate-undersökningen, där Socialdemokraterna backar med över sex procentenheter, något som uppenbarligen är det största enskilda månatliga raset på 15 år.

OECD-rapport: ökade ojämlikheter

Via professor Jim hittar jag den nya OECD-rapporten Growing Unequal? Income Distribution and Poverty in OECD Countries. Föga överraskande handlar den om inkomstojämlikheter i OECD-länderna, och behandlar perioden 1985-2005. Resultatet?

In most countries the gap is growing because rich households have done significantly better than middle-class and poor households. Changes in the structure of the population and in the labour market over the past 20 years have contributed greatly to this rise in inequality.

Fredag, ännu närmare november

You get what you want, when you just want what you get

Jag hade nästan glömt bort hur fantastisk Stina Nordenstam är.

Fredag, och snart är det november

Kamrat Matti har tipsat mig om många bra saker genom åren, men jag undrar om inte Julie Doiron är det bästa tipset han någonsin givit mig. Här framför hon ”Snow falls in November”.

Politiska vildar

Kort bakgrund: i min hemkommun Gnesta har en miniskandal utspelat sig under den gångna veckan. En ledande socialdemokrat (och f.d. småskandaliserad folkpartist) som suttit på uppemot sex förtroendeuppdrag har blivit utesluten och ombedd att lämna sina uppdrag. Orsaken: han har tagit emot svarta pengar i sitt värv som begravningsförrättare.

Och nu till det som retar mig: den uteslutna socialdemokraten tänker sitta kvar. Orsaken är ”jag vill bestämma själv vilken dag jag ska sluta”, och att ”förra perioden lämnade vänsterpartisterna i Gnesta sitt parti… och det är inte ovanligt”. Men det finns en viktig principiell skillnad mellan politiska vildar och politiska vildar. Å ena sidan kan man själv välja att bli politisk vilde av rent politiska skäl (dvs. att ens politiska uppfattningar kolliderar med moderpartiets), å andra sidan kan man, som den omtalade socialdemokraten i detta inlägg, bli det efter att ha blivit utslängd efter att ha dragit ned partiets namn i smutsen efter en s.k. ”skandal”. I det förra fallet, menar jag, kan det finnas etiska och demokratiska argument för att behålla sin fullmäktigeplats och vara en vilde. I det senare fallet… inte en chans.

Finanskrisen och Island revisited

Det verkar ju inte bli bättre på Island.

Pizzeria Svea?!?

Jag brukar ju tråka er med att jag reser så fruktansvärt mycket. Och det är inga luxuösa konferenser till Las Vegas eller Hawai det handlar om. För det mesta handlar det om mödosam pendling mellan Gnesta och Växjö, som pga. SJ:s nycker då och då innebär att jag får bekanta mig närmare (för 30-90 minuters väntan…) med ställen som Katrineholm, Hallsberg, Mjölby, Alvesta etc. Genom min kommunforskning har jag ofta hamnat i tätorter i småkommuner, och min och hustruns förkärlek för bilsemestrar gör att vi också passerar en hel del mindre ställen runt om i landet.

Och här kommer så min lätta amatörsociologiska spaning: för det första reagerar jag på det faktum att en del pizzeriaägare, med allra största säkerhet invandrare, väljer att döpa sina pizzerior till typ ”Pizzeria Svea”, ”Pizzeria Viking” etcetera (hitta en valfri variation på något nordiskt tema). För det andra att så väldans många pizzeriaägare väljer att drapera sina restauranger i svenska flaggor: det är sverigeflaggor utanför, det är påklistrade små sverigebanér på fönsterrutorna, och inne på restaurangerna återfinns inte sällan stora, fina sverigeflaggor på väggarna.

Var kommer denna, hmmm, norm från? Egentligen bör jag passa över den här bollen till mina kollegor sociologerna, men låt en lätt åksjuk amatörsociolog (japp, sitter på ännu en x2000-tripp…) komma med en inte allt för vild gissning. Det är naturligtvis, mest sannolikt, ett försök hos de invandrade pizzeriaägarna att inte väcka anstöt, att visa sig integrerade, att väcka till liv mekanismen hos de lokala främlingsfientliga elementen att ”visst tycker jag illa om invandrare, men Pizza-Zahed är en schysst jävel, han har ju sverigeflaggor överallt”. Eller?

Jag har egentligen inte reagerat över denna amatörsociologiska spaning förrän nyligen. Och då lekte jag med tanken hur vi skulle reagera om typ Börje Hansson öppnar en restaurang i Knäckebrödhult, som bara serverar svensk husmanskost. Kallar restaurangen Svea Viking, och tapetserar om stället med svenska flaggor. Skulle tro att en och annan misstänkte att den gode Börje hade en viss form av politiska sympatier då. Men när Pizza-Zahed gör samma, egentligen rätt bisarra sak, då rycker vi på axlarna och tänker inte mycket mer på det.

Kejsarens nya kläder?

Svär jag i kyrkan nu? I så fall, förlåt. Men ändå… min gnagande initiala känsla av att Mona Sahlin inte är en person som klarar av att leda Socialdemokraterna till valseger 2010 har kraftigt förstärkts under de gångna, säg, 10 dagarna.

Helt utan assistans, bara genom att stå vid sidan och betrakta Alliansens försök att hantera småskandaler (en bit tillbaka nu, men ändå), lite opinionsstormar och nu lite finanskris, har oppositionen skaffat sig ett försprång om 12-15 procentenheter i opinionen. Borde vara omöjligt att tappa, eller hur?

Men jag vette sjutton. Sahlins klantiga utspel om att utesluta Vänsterpartiet från ev. regeringssamverkan har skapat en intern turbulens inom oppositionen i allmänhet, Socialdemokraterna i synnerhet, samt på ett plågsamt sätt lyft fram en svag koordination och ett svagt ledarskap i offentlighetens ljus. Det torde väl knappast tilltala väljarkåren? Jag har nu själv ingen uppfattning om partiledardebatterna (var tvungen att kolla på Gilmore Girls under partiledardebatten…), men frågar man tittarna själva, tycker de tydligen att Alliansen/Reinfeldt har tvålat till oppositionen/Sahlin rejält.

Jag undrar v e r k l i g e n om situationen hade sett likadan ut med en Wallström vid rodret, och jag tänka mig en och annan Socialdemokrat som, åtminstone långt inne i sitt bultande rosenröda hjärta, saknade en småbufflig, halvdryg och alldeles, alldeles fantastiskt Göran i gårdagens debatt.

En hyllning till distansarbetet!

Jag är ett stort fan av att jobba hemifrån. Inte bara för att jag bor ute i spenaten (distansarbete gör därför att jag slipper långa mödosamma resor och åksjuka), utan också för att det finns en del forskning som stöder tesen om att hemmajobb dessutom är smart på andra sätt. Låt mig sammanfatta fördelarna:

• Mindre resande är schysstare mot miljön (minskade koldioxidutsläpp!). Ergo vinner vi alla på det, inte minst framtida generationer!
• För den enskilde anställde sparar det naturligtvis en sjuhelsickes massa tid (personligen blir jag alldeles galen när jag tänker på alla spillda arbetstimmar som SJ och SL orsakat mig – nu senast drygt en timme i morse!)
• För den enskilde sparar det såklart också en hel del pengar (minskade pendlingskostnader)
• Forskning visar också att om den anställde hanterar hemmajobbet korrekt, innebär det betydligt mindre stress
• En del forskning visar dessutom på en effekt som är gynnsam för både arbetsgivaren och den anställde: ökad effektivitet och bättre produktivitet
• För arbetsgivaren innebär också hemmajobbarna sänkta lokalkostnader (man kan låta anställda dela kontor de dagar arbetstagarna är inne)

Naturligtvis listar forskningen också en hel del nackdelar (många individer hanterar inte riktigt hemmajobbet, utan låter arbetstid och fritid glida samman med resultatet att arbetstagaren känner konstant stress, varför också risken för s.k. utbrändhet ökar). Personligen har jag dock bara positiva erfarenheter av hemmajobb, och är övertygad om att det lämpar sig särskilt bra för personer som handlar med idéer (dvs. forskare, utredare, författare etc).

Sen kan det förstås alltid vara så att jag bara letar reda på forskning som ger stöd åt mina egna preferenser och stärker min egen världsbild, eller helt enkelt letar efter skäl till att legitimt få klappa mina två små kisar samtidigt som jag fosskar…

Måndagscountry

The Bible’s blind, the Torah’s deaf, the Qu’ran’s mute
If you burn them all together you get close to the truth

Jag gillar Conor Oberst och Bright Eyes. För övrigt en mycket rolig video.