Regnig tisdagsmorgon

Jag vaknade i morse vid 06.30. Regnet föll tungt mot fönstret. Lätt att bli melankolisk i det läget. Varför inte bygga på den känslan? Sålunda: Tindersticks hälsar välkomna med No More Affairs.

Helganteckningar

Ett par uppsamlade reflektioner från en intressant helg:

Statsvetenskapliga förbundets årsmöte var i de alla flesta viktiga avseenden en nöjsam upplevelse, något som får mig att backa från flera av utfästelserna i detta inlägg. Mycket bra arrangemang: workshoplokalerna i anslutning till ett trevligt gemensamt fikautrymme, där det bjöds på generöst med kaffe och allehanda tilltugg. Mycket viktigt för en konferensbesökare.

I min workshop, ”Political Participation and Citizenship”, var det en mycket trevlig och konstruktiv stämning. Dessutom fanns en hel del intressanta papper. Bl.a. fanns en Mikael Persson i min grupp (vars B-uppsats jag tydligen en gång hjälpt till att handleda, visade det sig). Han blev – välförtjänt – vinnaren av ”konferensens bästa uppsats”-priset. Tillsammans med Henrik Oscarsson ställde han frågan om det tidiga 90-talets gymnasiereform minskade glappet ”concerning political participation, knowledge, attentiveness and trust” mellan studenter med yrkesinriktad respektive teoretisk utbildning. Svaret?

The egalitarian reform of the Swedish gymnasium that pawed way for more civic education did not produce hypothesized positive effects on any of the core dimensions under study. The gap in civic virtues between citizens from theoretical and vocational gymnasium study programs prevailed also after the unification of the educational system.

Totalbetyg: fyra glasögonprydda statsvetarnördar i manchesterkavaj av fem möjliga för konferensen.

Och på en helt annan not: efter konferensen zick-zackade jag mig ut till Lidingö för att se min hustru och min goda vän, Jocke på Styret, löpa Lidingöloppet. Förutom att drabbas av en akut insikt om att jag själv är ytterst otränad (att springa tre mil ligger liksom inte inom rimlighetens gränser, kom jag på), fick jag också några tankar om marknaden för taxibilar i Stockholm. Runt 16.30-tiden var vi ungefär, tja, säkert 5000 pers som skulle ta oss från Lidingö samtidigt. SL gjorde sitt bästa för att köra skytteltrafik, men det tog ändå sin tid. Jag hade tänkt belöna min hårt arbetande fru med en taxi in till stan, men jag såg inte en bil på de 20 minuter vi väntade. Samma iakttagelse upprepades borta vid Ropsten (dit SL-bussen transportade oss). Och det var många, många fler som såg ut att spana efter samma lösning som oss. Hade jag varit taxichaufför, hade jag varit all over the place. Många sköna kronor att göra. Men taxibilar verkar liksom aldrig vara där man vill att de ska vara, och det förbryllar mig enormt. Vid stora evenemang, typ Lidingöloppet, fotbollsmatcher etc., verkar det finnas ett klart underskott av taxbilar.

Krönika

Månadens Södermanlands Nyheter-krönika har en rätt så lokal/regional prägel. Bakgrund: Landstinget dras med tunga underskott, diskuterar besvärliga nedläggningar/nedskärningar, samtidigt som man nyligen bytt majoritet (den borgerliga regnbågskoalitionen, som gick segrande ur valet tillsammans med mp, kollapsade).

Barn och kollektivt beslutsfattande

Igår hade vi finbesök på vårt interna seminarium. Den politiske teoretikern Ludvig Beckman presenterade uppsatsen ”Too Young to Vote: Childrens Suffrage”. Om jag greppade alla vändningarna i pappret, menar Ludvig något i stil med att de flesta av de traditionella argumenten mot att exkludera barn från Demos är bristfälliga, men föreslår själv ett annat argument (som jag inte tror så mycket på, men det är en annan femma).

Jag gillade pappret. Även om jag inte alls köper Ludvigs slutsatser, stämmer argumentationen till eftertanke rörande frågor som ”varför just en 18-årsgräns?”, samt ”vilka beslut är egentligen, säg, 8-15-åringar kapabla att fatta?”. Jag blev inspirerad, och gjorde en hastig forskningsinventering, ledd av tanken: ”Fan, nu när det blivit så poppis med experimentell ekonomi, måste rimligen en hel del forskning gjorts på frågan om barn är särskilt kassa på att fatta allmänt gynnsamma beslut.” Efter konsultation bl.a. med dr Bergh, fann jag artikeln: ”Childrens altruism in public good and dictator experiments” (2000). Slutsatsen är att barn inte är så jädra tossiga när de kommer till bete sig altruistiskt:

The development of altruistic and free-riding behavior in 6-12-year-old children is examined. It is found that the level of altruistic behavior in children is similar to that of adults but that repetition has a different effect. Younger children’s contributions tend to increase in later rounds of the experiments, whereas the contributions of older children, like those of adults, tend to decline.

Men detta är förstås mer kuriosa. Aldrig att jag skulle vilja ge barn rösträtt. Vilket märkligt särintresse vi skulle skapa. ”Slopa moms på Refreshers och klubbor!”; ”Bygg lekplatser där istället för en ny företagspark” and so on and so forth.

Däremot är jag helt för att köra en massa fångarnas dilemma-experiment med ungar. Tänk vilken skön teveunderhållning, med svek, bestraffningar etcetera. Släng dig i väggen, Mark Levengood. Eller Kjell Lönnås Lekande Lätt.

Åsna mellan 12 hötappar

Säg att du är en någorlunda mainstream-statsvetare, eller en nationalekonom med fäblesse för statsvetenskapliga frågeställningar. Säg att ditt intresse kretsar kring, tja, väljarbeteende, allmänna val och frågor som rör politiska partier. Du inser att Statsvetenskapliga förbundet närmar sig, och du vill gärna anmäla din uppsats till en arbetsgrupp. Till vilken av följande tolv arbetsgrupper skulle du vända dig?

1. Politikens kategorier
2. Mångfald, inkludering och medborgarskap
3. International Relations and the Sociological Turn
4. Political Participation and Citizenship
5. Kön/genus i statsvetenskapen
6. Välfärd, stat och marknad
7. Europeiska unionens politik
8. Demokratisering, statsbyggande och konflikt
9. Tolerans och socialt kapital
10. Klimat och energipolitik
11. Postkommunistisk politik, kommunistiska regimer och EUs betydelse
12. Organisering, implementering och utvärdering i offentlig politik

Jag måste säga att det inte verkar vara så otroligt mainstream att vara mainstream, om nu denna kategorisering av workshops är något att gå efter. Jag högg på ”politiskt deltagande” (uppsatsen som presenteras handlar om SDs valresultat 2006), och blundade för ”medborgarskap”.

Jag har bekanta som har låtit bli att anmäla sig till Förbundets årsmöte just pga. kombinationen av ”Var är mainstreamämnena?” och ”Gud vad snäva kategorierna är!” För att illustrera det senare: de med uppsatser om postkommunistisk politik och kommunistiska regimer, men som inte specifikt bryr sig om EUs betydelse, vart ska de lägga fram sina grejer? Kanske i Demokratisering, statsbyggande och konflikt? Bäst då att det inte bara handlar om demokratisering och statsbyggande, lite konflikt ska nog finnas där också.

Bloggtips

Som du ser är min bloggroll här till höger ganska kort. Förklaringen är enkel: jag länkar bara till bloggar som uppfyller tre kriterier: (i) faller inom (ungefär) mitt gebit (samhällsvetenskap), som jag (ii) läser regelbundet och som (iii) jag konsekvent gillar (även om jag inte alltid håller med författarna i allt de skriver).

Det innebär alltså inte att det inte finns fler bloggar jag gillar. Min favvo, som ligger helt utanför allt sådant som rör forskning, är Anders Teglunds Fredagslistan. Anders slår mig som oerhört smart och mycket sympatisk, och rolig på ett rätt så introvert sätt. Han har en lillebror som också är underhållande.

Mitt fotbollsintresse stillar jag med Henriks Rydströms och Tobbe Carlssons bloggar (men märk: jag är inte KFF-fan, det är AIK som gäller), samt ibland de inlägg som Jesper Högström och Isobel presterar på Tre Hörnor Straff.

Min fäblesse för vintersport brukade få sitt hos Björn Ferry, men han skriver numera så rysligt korta inlägg (och så fasligt sällan…). Därför försöker jag rösta med tangenterna för att få honom att skärpa sig genom att gå över till David Ekholm som skriver lite längre, och oftast rätt skojigt, om en skidskytts vedermödor. Jävlar vad elitidrottsmän tränar!

Det finns givetvis fler – men det är framför allt de ovan jag vill puffa lite extra för. Särskilt Anders Teglund. Han är stundtals en riktig pärla.

Universitetet och feedbackmekanismerna: Måste avhandlingar verkligen tryckas som böcker?

När jag träffar kollegor från andra länder blir jag ibland påmind om en norm vi har inom åtminstone svensk akademi som ter sig smått obegriplig. När doktorander har skrivit klart sina avhandlingar, engageras inte sällan en person som gör en stilig layout för framsida, och bestämmer något slags ”typografisk idé” för hela boken.* Därefter skickas boken till tryckeri och trycks upp i – vad vet jag, 200–600? – exemplar. Typiskt torde detta utgöra en kostnad för skattebetalarna motsvarande, tja, 40 000 kronor?

Så vitt jag förstår hör det till ovanligheterna, internationellt sett, att akademiska avhandlingar trycks upp som färdiga böcker. Avhandlingar plägar tryckas upp i stencilformat, utan något fancy typografiskt tema, och bara i precis så många ex så att det räcker till de närmast sörjande. Därefter examineras produkten.

Bedöms sedan avhandlingen vara tillräckligt bra, uppmuntras vederbörande att arbeta om de svagare delarna i avhandlingen för att först därefter försöka intressera ett RIKTIGT förlag för boken. Det är alltså först här avhandlingsidén kastas ut på den riktigt hårda, tuffa marknaden för idéer (för det är ju trots allt inom den branschen vi forskare verkar). Och då är det förlagen och deras fackgranskare som avgör what’s hot and what’s not: är kvaliteten på det här manuskriptet tillräckligt bra för att vi ska investera i det?

Vad är då problemet med vårt svenska system? Jag kommer på två åtminstone stycken (fyll gärna på…), där det första är mindre allvarligt än det andra:

• Det är en helt onödig kostnad att bära för skattebetalarna. Visst, det är småsummor det rör sig om för upptryckning av avhandlingen, men ändå: det är en onödig kostnad. Gå ned på lagret på vilken statsvetenskaplig institution som helst, så hittar du högar och åter högar med avhandlingar som ingen vill ha. Det finns helt enkelt ingen vidare marknad för avhandlingar, så varför trycka upp dem i fler ex än nödvändigt?
• Men, säger du, en del avhandlingar är ju faktiskt jättebra och har rönt stor uppmärksamhet. Javisst. Men skulle de då inte få ännu större uppmärksamhet och genomslag om det var ett riktigt förlag som skötte PR och distribution? Jag tror faktiskt, ärligt talat, att vi med vårt svenska system missar att nå ut med en hel del spännande resultat.

Den sista punkten är potentiellt mycket allvarlig. Jag garanterar att det finns mängder av disputerade doktorer därute som månaderna efter sin disputation känner ett starkt missnöje med delar av produkten, och ångrar att de inte gjorde si eller så, strök det eller det, la till ett resonemang här eller där. Om dessa personer hade coachats och uppmuntrats till att revidera avhandlingen och få in dem på, t.ex. ett fint internationellt förlag, hade säkerligen avhandlingen kunnat bli en del av den internationella dialogen inom det aktuella ämnet.

Idag är det, mig veterligen, ytterst få svenska forskare som faktiskt tar detta steg. Man sitter ju där med sin bok. Man sitter ju där med sin doktorsexamen. Nu ska man ju antingen undervisa som en hund, eller ge sig ut på nya ämnesmässiga jaktmarker och lämna avhandlingen bakom sig. Det enda exemplet jag känner till på en statsvetare som faktiskt tagit sig tid att få ut avhandlingen på ett tungt, internationellt förlag, är Staffan I Lindberg. Hans avhandling finns numera ute på Johns Hopkins University Press. Min tes är att fler svenskar skulle få ut sina avhandlingar på internationella förlag om vi inte la ned en massa tid, pengar och prestige på att trycka upp avhandlingar som tjusiga böcker, utan tryckte upp dem mer som rapporter/stenciler.

_____________

* Det finns vissa mindre lokala variationer här, där en del institutioner verkar ha mer påkostade böcker än andra.

Det slår mig som… udda

Som den trogne läsaren vet tillhör jag the hardest working men i statsvetarbranschen, åtminstone om man med hardest working avser tid sittande på ett pendeltåg, intercity, X2000 eller någon typ av buss.

Igår hade jag en intressant dag. Först intercity Gnesta till Katrineholm. Där: väntan. Sedan: ”tågbuss” till Norrköping. Där: väntan. Sedan: X2000 till Linköping. Där: snabbt byte till stadsbuss ut till universitetet där min kamrat Rickard Mikaelsson disputerade på en, vad jag förstår, kompetent avhandling om demokratifrämjande/demokratispridning från ett land till ett annat. Efter det väntade strapatsrik bilresa från Linköping till (typ) Borås (läs: Sparsör).

Nåväl, den långa utläggningen i stycket ovan är ett annat sätt att säga att jag passerade ett antal kommuner under my travels. Gnesta kommun. Flens kommun. Katrineholms kommun. Norrköpings kommun. And so forth, and so on.

Jag kom på något udda på resan, som jag ingalunda kan förklara språkligt. Jag drabbades av insikten att kommuner som slutar på vokal heter just bara kommunens namn och sedan ”kommun” eller ”stad”. Typ: Gnesta kommun. Luleå kommun. Malmö Stad. Ale kommun. Alvesta kommun. Däremot kommuner som slutar med konsonant får possesiv form, typ: Linköpings kommun, Norrköpings kommun, Stockholms stad, Helsingborgs kommun etc etc.

Kan någon snäll, språkintresserad själ förklara den här, för mig, lätta anomalin? Den retar mitt ordningssinne.

Helvetes…

Alltså: de kan göra små, små telefoner med touchscreens, de kan skicka småbilar till Mars och de kan tillverka övervakningsapparatur så avancerad att den praktisk taget kan kartlägga din minsta lilla rörelse. Men har de uppfunnit ett filter så jag slipper ta del av all jävla idiotisk information som finns på nätet nu i samband med elitseriepremiären? Nej. Hockey, hockeyspelare, all information som finns om hockey sänker min livskvalitet betänkligt. Snälla: uppfinn ett hockeyspam-filter till min dator. Jag betalar för mig.

Syn på marknader

Stockholms socialdemokrater vill sätta ett tillfälligt stopp för etableringen av friskolor i Stockholm. Orsaken sägs vara en kombination av (i) minskande elevunderlag och (ii) att Skolverket fått in 42 (!) ansökningar om nyetableringar/utökning av friskolor.

Jag har egentligen ingen uppfattning i sakfrågan. Enligt den pragmatism som jag försöker utveckla i förhållande till politiska institutioner och politiska reformer gäller: om grejerna visar sig leverera de varor de är tänkta att leverera, let the good times roll! Och vad jag förstår är väl juryn fortfarande hyggligt ute avseende värderingen av balansen mellan det goda och det dåliga som friskolorna för med sig (men rätta mig gärna här).

Nej, det är alltså inte själva sakfrågan jag har något klokt att säga något om. Det är ett av socialdemokraternas skolborgarråds – Roger Mogerts – argument mot friskolorna jag reagerar mot. Mogert menar nämligen att såväl kommunala skolor som friskolorna drabbas av överetableringen på följande sätt:

Det kommer inte att vara om det är en bra pedagogik, en bra verksamhet på en skola som avgör om den blir kvar. Utan det blir en konkurrens på en fri marknad om våra 16-åringar där den starkaste reklamen kanske avgör.

Detta slår mig som en rätt slentrianmässig, illa underbyggd kritik mot ”marknader” som någon slags, tja… väderkvarn? Varför skulle, ex ante, ”den starkaste reklamen” vara den mekanism som avgör vilka skolor som blir kvar, och inte ”bra pedagogik” och ”bra verksamhet”? Som min vän och kollega, Niclas Berggren, argumenterar på lite olika ställen, finns ingen anledning att på förhand utgå från att marknader är ”onda” eller ”omoraliska”.* Nej, ska man kritisera ett samhällsfenomen, som i det här fallet ”friskolor”, bör man nog försöka hålla sig till argument som är väl underbyggda i forskningen på just detta område, inte allmänna, svepande politiska floskler om marknaders inneboende irrationalitet/ondska/omoral.**

________

* Bwah, jag surfar från en seg mobil lina, varför länkandet funkar rätt kackigt. Referenserna till Niclas grejer kommer därför i klassisk fotnotsform: Berggren, Niclas och Dan Klein: ”Marknaden fixar fusket-det visar köttfärsskandalen”. Lysekilsposten. (2008-08-28); samt Berggren, Niclas (red) (2008) Marknad och moral – en antologi. Stockholm. Ratio Förlag.

** Bara för att vara klar på den här punkten: jag är ingen marknadskramare, utan betraktar ”marknader” som i grunden amoraliska.