Här nedan finner ni en finfin liten sång, ”Anyone Else But You” med Mouldy Peaches. Låten är typ titellåten till en mycket bra film, Juno, som härmed rekommenderas å det varmaste. Gossen som sjunger med i Mouldy Peaches spelar f.ö. den 2 september på Debaser Medis. Rekommenderas också.
Tydligen ligger det till såhär: 8 av 10 svenskar är övertygade om att det satsar mindre på välfärdstjänster idag jämfört med förr. Men stämmer detta?
Under Kommekmässan i Malmö presenterade Sveriges kommuner och landsting lite underhandsinformation från en kommande rapport som är betitlad Välfärdsmysteriet. Även när man kontrollerar för den demografiska utvecklingen visar det sig att välfärdssatsningarna har ökat kraftigt. Tydligen är det så att kostnadsökningen av välfärdstjänsterna har ökat med hela 50 procent mellan 1980 och 2005. Who’d thunk it? Tja, inte 8 av 10 tillfrågade iallafall.
”Bigger governments raise the possibilities for corruption”, skriver Alesina och Angeletos (2005) i NBER-pappret Corruption, Inequality and Fairness. ”Verkligen?” frågar jag mig. ”Verkligen!”, skriker de, och visar detta med en smart, dynamisk matematisk modell. ”Men”, undrar jag, ”ska vi inte kolla på data också?”
Jag blir lite snurrig av sådana här påståenden, som sedan styrks av smarta mattemodeller. Jag inser naturligtvis att jag bara är en simpel statsvetare med begränsade insikter i hur världen verkligen fungerar, men tittar man på vilka länder som har störst offentliga utgifter som procent av BNP, så är det ju onekligen så att länder som Sverige, Norge, Danmark och Finland hamnar rätt högt upp i rullorna. Och tittar man sedan på Corruption Perception Index, finner vi att samtliga dessa länder hamnar på topp 10 över världens minst korrupta länder.
Jag menar naturligtvis inte att här finns någon kausalitet mellan ”stor stat = mindre korruption” (även om t.ex. Rothstein i olika sammanhang menar att en universell välfärdsstat leder till starkare horisontell och vertikal tillit i samhället)*; men däremot menar jag att dessa data åtminstone borde få public choice-are a´la Alesina att fundera lite grand mer över modellens passform gentemot den verklighet den ska säga något om.
————-
För att bekanta er med tesen, rekommenderas Kumlin, Staffan & Bo Rothstein (2005) ”The making and breaking of social capital” Comparative Political Studies, 38(4), 339-365, men ni hittar den i mer eller mindre förädlad form i det mesta som han har skrivit under de senaste åren.
Då och då möter man argumentet från (ny?)liberaler att den svenska journalistiska rapporteringen är vänstervriden (se. t.ex. här). T.ex. skriver Kristian Karlsson, liberal debattör, att:
Jag råkar till exempel veta att statsvetarna i Göteborg har undersökt saken och kommit fram till att nästan 7 av 10 journalister röstar på något av de tre vänsterpartierna. Var tredje journalist röstar på vänsterpartiet; nästan precis lika många som på moderaterna, folkpartiet, kristdemokraterna och centern – tillsammans! Bara 1 av 10 journalister, framför allt sportjournalister, röstar på moderaterna.
Det finns ingen som tvivlar på att detta är empiriskt sant, och färskare siffror visar just att vänsterpartiet och miljöpartiet är rätt så kraftigt överrepresenterade bland journalisterna. Men 10 000 kronorsfrågan är: betyder denna överrepresentation att rapporteringen också är vänstervriden? Låt oss ta en allvarlig funderare på detta utifrån (a) lite data om vilka journalister som rapporterar om vad och (b) hur en vänster- resp. högerjournalist antas rapportera om nyheter när deras politiska övertygelse är känd.
Medieprofessorn Kent Asp har reflekterat lite över fråga (a), och hans slutsats är att, visst, vänsterblocket dominerar bland journalister överlag… men bland ekonomi- och politikreportrar (som alltså kan antas påverka den politiska opinionen mer än t.ex. rena nyhetsjournalister som skriver om bortsprungna katter) finns en kraftig högervridning.
Men låt oss sedan fundera kort över fråga (b), dvs., att om jag nu råkar vara väldigt höger, och jag är en politikreporter… är det givet då att jag vinklar nyheterna i favör för min föredragna ideologi? Det är inte alls säkert. Under en mycket trevlig middag förra veckan hade jag förmånen att få dinera med en av de topp 3 [smartaste * trevligaste] personerna jag någonsin stött på – Jack Knight (tillika en intellektuell favorit sedan gammalt, hans bok Institutions and Social Conflict är den näst mest lästa boken på min bokhylla, näst efter Schellings Micromotives and Macrobehavior). Professor Knight berättade då om en amerikansk studie om journalistrapportering.* Tydligen är det så att vänsterjournalister är mycket noga med att inte avslöja sin rätta politiska hemvist i sin rapportering. Av rädsla för att anklagas för vänstervridning och icke-professionalism rapporterar de tydligen t.o.m. inte ens neutralt – de är lite mer vridna åt ett motsatt politiskt håll.
Vad har detta för konsekvenser för hur vi ska se på den journalistiska rapporteringen i Sverige? Tja, för det första blir det svårt att dra inferenser om sambandet mellan ”typiska politiska uppfattningar i journalistkåren” och ”typisk rapportering och opinionsbildning i media”. För det andra, givet Asps slutsatser om en högervridning bland de viktigaste opinionsbildarna, blir det hart när omöjligt att predicera inriktningen på den journalistiska rapporteringen om vi bara har tillgång till data på journalisternas politiska uppfattningar. Det är helt enkelt ingen bra proxy för opinionsbildning i praktiken.
Tyvärr, för den late opinionsbildningsintresserade, du måste helt enkelt in i gröten och göra tunga, långa timmar innehållsanalyser…** Endast så skakar vi fram riktiga data, och inte bara ideologiskt vridna antaganden om hur verkligheten ligger till (säger jag, som villigt erkänner att jag inte kan ett iota om medier och opinionsbildning, utan är mest intresserad av att reda ut hur cold hard facts ligger till).
———
* Jag är ledsen att jag inte kan återge namnet på studien, jag har glömt referensen. Det är lite intellektuellt ohederligt, men tillåter mig den lyxen i bloggsammanhang. Återkommer dock med den så fort jag fått korn på densamma.
** Och gör man verkligen detta fotjobb, får man nöja sig med fallstudier, och då kan man t.ex. hitta att DN gynnar de borgerliga partierna på nyhetsplats.
De gångna veckorna har varit lite av en konferensbonanza. Nu senast arrangerade jag, tillsammans med Bergh och PSW, konferensen ”The Economics and Politics of Institutional Change”. Där fick jag nöjet att träffa spännande, smarta typer från länder som Kanada, USA, Holland, Belgien, Schweiz och Tyskland.
Alltid när jag träffar universitetsverksamma personer från andra länder försöker jag samla data till mitt projekt Universitetet och feedbackmekanismerna. Den mest spännande datapunkten den här gången kom från Holland och den nya reform som där genomförts för att höja kvaliteten på de forskare som är verksamma vid universiteten (reformen börjar gälla fullt ut fr.o.m. 2011). Poängen är att få bort ”slack” ur systemet genom att faktiskt ställa krav på forskarna att – hör och häpna – ägna sig åt forskningsrelaterad verksamhet.
Så vilka blev kraven då? Som jag fattar det, gäller följande: För att få behålla den tjänst du har, måste du under en fyraårsperiod samla ihop fem eller tre poäng, beroende på den anställningsform du har (fellow eller associate fellow). Och poängen räknas såhär:
- International journals in three categories: 5 – 3 – 1 point
- PhD thesis: 1 point
- Monographs only if published by highly reputed publisher (1 point)
- Monographs published by top publisher (according to list) (3 points)
- Chapters in books and edited volumes published by highly reputed publisher (0,5 point)
- Thesis supervision: 1 point
- Editorship of an international journal (as in editor-in-chief): 1 point
Jag känner inte till alla detaljer kring den här nya reformen (jag fick en partyversion av den duktige Richard Jong-A-Pin, som f.ö. skrev en utsökt liten uppsats till konferensen). Men principen håller ändå för en fråga: vore det inte önskvärt att göra något liknande i den svenska kontexten? Att sätta lite mer press på oss som är anställda vid universiteten att faktiskt publicera oss, såväl internationellt som i Sverige?
Själv skulle jag välkomna en sådan reform, även om det skulle betyda att jag själv skulle ryka ut ur systemet. Möjligen skulle det få flera av oss att inse att det inte riktigt är forskning vi ska slösa all vår dyrbara tid på (och att det inte är på oss skattebetalarna ska slösa sina dyrbara skattekronor på), och vi skulle få kraftigare incitament att optimera våra livsprojekt i enlighet med det vi egentligen vill göra, och det vi egentligen är – relativt sätt – bättre på?
__________
* Mannen på bilden är Jonas Tallberg. Som Ulf Sandströms ”Svensk statsvetenskap i bibliografisk belysning” (s. 15) visar, är Tallberg ett föredöme. Han är förhållandevis ung (f. 1971), men har redan etablerat sig som ”den bäste svenske statsvetaren” enligt Sandströms mätkriterier. Noteras kan att en annan ung statsvetare, Hanna Bäck (f. 1975) rankas sexa. Ber om ursäkt för detta, tog bara för givet att det var Hanna det handlade om. Efter larm från kamrat Öhrvall vet jag nu att det är Henry Bäck som åsyftas (inte fullt så ung…). Däremot slår jag vad om att Hanna har klättrat upp topp 10 inom två år, om hon inte redan är där (mätningen avser 1998-2005, vilket i o f s borde fått mig att inse att Bäck d.y. inte kunde vara där då…).
Under en bättre bjudlunch igår (dr Bergh öppnade plåboken) fick jag tillfälle att vidareutveckla mina tankar kring SJ:s årskort och fattiga konsulter/egna företagare. För det är inte bara så att du får ett gratis kontor, fritt internet, gratis kaffe, kakor och skorpor för 35 000 om året – i SJ:s ”fattig konsult”-paket ingår nämligen också sängplats för den bostadslöse entreprenören/fattige konsulten.
För när din arbetsdag är klar i SJ:s lounge på centralen, tar du en långpromenad och inväntar helt lugnt 22.30 tåget till malmö, och bokar in dig i en liggvagn. Du sover förhoppningsvis gott, anländer till Malmö 08.12, och hoppar sedan på 09.14-tåget till Stockholm (fritt internet och gratis kaffe gör att du kan jobba på tåget också). Sedan är du tillbaka och klämmer en arbetsdag i loungen från ankomst till det att de stänger, och så upprepar du proceduren dag ut och dag in.
Priset för hyra av kontor, fritt internet, fritt kaffe, kakor och – inte minst – sängplats? Under 100 spänn på ett år. Det är inget annat än alldeles, alldeles lysande.
Är du i konsultbranschen, ensamföretagare och baserad i Stockholm? Mycket på resande fot, har lite ont om stash och saknar ett billigt kontor? Boy, do I have a bra lösning for you!
Köp ett årskort Silver för 35 loppor av SJ. Då kan du dels resa vart du vill för dina olika konsultuppdrag utan större framförhållning och gigantiska kostnader, och dels ha ett gratis kontor. Du har helt enkelt som princip att gå upp tidigt varje dag, knalla iväg till Stockholms central och sätt dig bekvämt i en fåtölj i SJ:s lounge. Väl där inleder du morgonen med en gratis kopp kaffe och en macka, packar upp datorn och loggar in på deras trådlösa kontor. Du lägger mobiltelefonen prydligt på armstödet och sätter igång och jobbar. Knallar ned till Harrys eller Dronken och lunchar kring 12, går sedan upp igen och fortsätter värvet. Tar en gratis kopp kaffe kanske, lite juice och någon liten kaka till trefikat.
Vad härligt! Du har en månadshyra för ditt kontor på runt 3000 kronor, ett kontor som du också kan utnyttja i Göteborg (det finns en SJ-lounge där också). Dessutom reser du gratis runt omkring hela landet för denna nätta lilla peng.
