2008 – ett förlorat år?

Hade helt glömt bort den här skojiga uppsatsen, tills jag nu sprang på den igen. I ”Reporting Sick: Are sporting events contageous” visar Peter Skogman Thoursie att män tenderar att sjukskriva rätt mycket mer än normalt under större sportevenemang. Och i år, vettni, med både fotbolls-EM och OS… inte undra på att allt går åt helvete.

Mark Kozelek

Den 5 september kommer Sun Kil Moon till Berns, Stockholm. Bandet leds av den sorgsne dystopikern, Mark Kozelek, och de har en ny skiva i ryggen betitlad April. Om du inte är bekant Kozeleks värld av melankoli, rekommenderas det här smakprovet från nya plattan:

Motståndet mot valprognoser

Ännu lite fler intressanta siffror från Sören Holmberg och vänner: 39 procent av riksdagsledamöterna vill förbjuda valprognoser veckan före ett val. Och det är representanter för de lite mindre partierna, vänster- och miljöpartiet, som är mest kritiska.

”Varför då?”, frågar sig vän av ordning. Som framgår av länken finns det tydligen ett visst stöd för att framgångar i opinionsmätningar skulle kunna få fler att rösta på det partiet. Bland annat av detta skäl har t.ex. Tyskland och Schweiz förbjudit publiceringar nära inpå valet.

Det som förvånar mig är att (v) och (mp) är mest kritiska. Jag hade gissat att mindre partier skulle gynnas av att låta det ungefärliga valresultatet bli offentligt nära inpå valet. Två skäl till detta: antingen (a) ser partierna ut att fixa 4-procentspärren, varför en osäker väljare som tidigare tvivlat på om hans/hennes röst skulle bli bortkastad eller inte, nu kan vara säker på att en röst på det lite mindre partiet faktiskt är värt någonting; eller så (b) ser partierna ut att bomma 4-procentspärren, vilket t.ex. skulle skrämma den miljömedvetne eller vänstervridne sossen såpass att ”kamrat fyra procent” kickar in, och någon av dessa sossar lägger sin röst på sitt politiska andrahandsval – v eller mp – för att garantera åsikternas representation i rikdagen.

Jag är medveten om att (a) och (b) är oförenliga, thankyouverymuch. Men förutsägelerna gör det en aning gåtfullt att just (v) och (mp)-ledamöter är så kritiska till valprognoser. Hjälp mig här.

Fattigare halkar efter

Häromdagen berättade jag om SOM-nuffror som visar att de som har det ”sämst ställt” i Sverige, också upplever att de har fått det sämre ställt. Idag presenterade Swedbank siffror som visar att detta inte bara är upplevelser, utan också cold hard facts: De rika svenskarna blir rikare, de fattigare halkar efter.

Bra eller dåligt? Tja, som vanligt beror det på (a) orsakerna till de ökade klyftorna (”vem bär ansvaret” s.a.s.), (b) effekterna av de ökade klyftorna (blir de som halkar efter passiva, desillusionerade och politikerföraktande, eller blir de stimulerade av att nå till de högsta inkomsterna), samt (c) den personliga normativa synen på inkomstfördelning och det goda samhället.

Varför är doktorander missnöjda?

Jag är rätt förtjust i Jusek-tidningen. Där redovisas ofta data/forskning som åtminstone jag inte orkar leta upp i normala fall. Här är ett exempel:

Högskoleverket gör ibland s.k. ”doktorandspeglar” som tar reda på hur doktorander i Sverige har det. Det har kommit en ny sådan, och denna visar att de problem som fanns inom forskarutbildningen för fem år sedan kvarstår: var tredje doktorand oroar sig för att bli arbetslös, två av fem upplever att de inte fått tillräcklig handledning, och väldigt många känner att deras handledare inte visar särskilt stort intresse för deras avhandling eller ger dem någon konstruktiv kritik.

Remissinstansens kommentar: jag är inte särskilt förvånad. Det är nog en dubble whammy som förklarar att doktorander är i det här besvärliga läget. Å ena sidan… Min erfarenhet (det gäller både mig själv personligen, och de allra flesta doktorander jag genom åren kommit i kontakt med) är att en doktorand dels (a) har för högt ställda förväntningar på vad en handledare kan göra för en, och (b) behöver någon extern syndabock när arbetet inte riktigt flyter på så bra som doktoranden tycker att det borde göra. Å andra sidan… Som jag skrivit om tidigare är arbetsbelastningen för en normal doktorandhandledare rätt kraftig redan som det är. Jag tror att rätt många handledare anser att doktoranderna är/ska vara självgående i mycket större utsträckning än vad doktoranden (eller studieplanen) anser, varför doktorandhandledningen kanske inte alltid prioriteras.

Ergo – vi har en situationen där kundens förväntningar på leverantören sannolikt är en smula för hög, och där leverantörens antaganden om vad som egentligen krävs/behövs i form av leverans är för låg. Summan av kardemumman: missnöjda doktorander. Och cyniska handledare som tycker att doktoranderna inte är av rätt virke.

Fotbollsabstinens?

Har EM-tomheten infunnit sig? Funkar inte allsvenskan som substitut? Njut av en klassisk match mellan Tyskland och Grekland. Och Grekland spelar med Sokrates (inte brassen, filosofen)!

Pogues 9

”Semesterlektyren” so far: The Dirt, om Mötley Crües sunda leverna och Fredrik Strages läsvärda Fans. När jag plöjde Strages bok, tänkte jag en del på den besatthet jag hade för The Pogues under gymnasietiden. Skrev t.o.m. någon sorts miniuppsats om dem i ämnet musik (som läraren inte var så förtjust i, han tyckte det mest handlade om sprit och droger snarare än musik…). Nåväl. Resan längs minnenas allé fick mig att youtuba detta band, som jag inte engagerat mig i över 10 år nu. Och sådana pärlor de gjorde:

1. Rainy Night in Soho

2. Misty Morning, Albert Bridge

3. The Body of an American

Den experimentellt organiserade demokratin

På den här bloggen har jag gett uttryck för en önskan om att stärka och grundlagsskydda det kommunala självstyret. Väldigt enkelt uttryckt står argumentet på två ben: (a) dels ett demokratiskt: en önskan om att skapa en bättre koppling mellan väljarnas preferenser och den politik som förs lokalt, (b) dels ett mer pragmatiskt: det skapar utrymme för lokalt experimenterande med institutionella lösningar och ekonomiska reformer, vilket sannolikt skapar variation mellan kommunerna och ger förutsättningar för bench-marking och chanser att vidareutveckla framgångsrecept.

Genom professor Jim ser jag nu att både han själv och dr Rodrik omfamnar en syn som påminner om denna (fast givetvis mer välargumenterad…). Båda kommenterar, i positiva ordalag, en rapport från The Commission of Growth and Economic Development, en rapport som också slår ett slag för denna approach till ekonomisk politik. Både Rodrik och Jim gillar den, eftersom den tar avstånd från alla typer ekonomiska (gärna s.k. ”marknadsfundamentalistiska”) diktat, utan förordar en pragmatisk, pluralistisk hållning till ekonomisk politik. Jim skriver:

[T]he new report is advocating a broadly experimentalist stance toward political-economic problems, one that takes advantage of local knowledge and looks to see what remedies might work where instead of peddling off-the-shelf blueprints. Like Rodrik, I think this is a large, positive intellectual step for a field characterized mostly by policy dogmatism in the form of market fundamentalism.

En annan favorit, Jack Knight, skriver gillande om denna syn i essän/recensionen borta på Crooked Timber, ”Experimentalism and Institutional Choice” (som i sin tur är en kommentar till Rodriks bok One Economics, Many Recipes som kom förra året).

Lyckligare världsmedborgare

Jaha, så får alla dysterkvistar och dystoper en knäpp på näsan. Enligt färska data från Inglehart och hans polare vid University of Michigan, blir planetens invånare bara lyckligare och lyckligare. Danskarna är lyckligast. Islänningarna är fyra, minsann (nåväl, före den pågående krisen iallafall). Svenskarna kommer på en helt OK 14e plats (strax före Nya Zealändare och jänkare; notera att hoppet från topp 5 ned till Sveriges 14e plats är ganska långt).

Vad som förklarar lycka? Tja, usual suspects fungerar rätt bra:

Economic growth, democratization and rising social tolerance have all contributed to rising happiness, with democratization and rising tolerance* having even more impact than economic growth. All of these changes have contributed to providing people with a wider range of choice in how to live their lives—which is a key factor in happiness.

Jag har inte orkat penetrera nuffrorna närmare, men blir en smula nyfiken på om de här profetiorna som t.ex. Ramesh Mishra pratat om – att tvåtredjedelar av samhället får det bättre och bättre, medan en tredjedel sjunker ned i armod i globaliseringens kölvatten – går att skönja om siffrorna bryts ned?

Kanske bör man betrakta de här självskattade lyckonivåerna med lite skeptiska ögon. Åtminstone finns fog för detta om man läser pressreleasen för den nya SOM-rapporten Skilda världar. I rapporten kan man läsa följande: Totalt sett har svenskarna aldrig haft en så positiv bedömning av sin egen och landets ekonomi som under 2007. Men går man djupare in i siffrorna visar det sig att – för att citera Sören Holmberg – en ”stor minoritet” skattar att de har fått det sämre jämfört med andra.  Och detta är just människor som tillhör någon form av arbetarklass/trasproletariat: de sjuka, kvinnor, arbetarklass och folk på landsbygden.

Så frågan är hur det ser ut om man gräver mer i Michiganforskarnas siffror: ser man samma inomnationella mönster där? Och om man hittar samma mönster där, hur ska man normativt värdera en sådan inomnationell uppslitning, där presumtivt stor minoritet känner minskad lycka, men att flertalet upplever större lycka? Se där, en empirisk och en normativ fråga för någon att ta itu med som är mer intresserad av frågan än vad jag är.

_________________

* Hmmm, här skulle alltså sverigedemokrater bli lite lyckligare om de bara blev lite mer toleranta, och Sverige rycka upp sig några placeringar om de bara brydde sig lite mindre om invandrare/flyktingar och koncentrerade sig mer på att, tja, vad vet jag… något annat.

Det kommunala partistödet

Mitt under nyhetstorkan, den 27 juni, lanserades en statlig utredning författad av statsvetaren Johan Lantto, Utvärdering av det kommunala partistödet. Utredningen bekräftar en del bekymmersamma ting som samhällskommentatorer ofta har misstänkt.

Partistödets kostnadsnivå har ökat under senare år både i kommuner och i landsting, räknat i fasta priser. Om dessutom kostnaden för politiska sekreterare räknas in – en kostnad som jag tycker bör räknas in – har partistödet ökat betydligt de senaste åren (eftersom antalet politiska sekreterare blivit fler).

Utredningen visar även att partiernas beroende av det kommunala partistödet är stort och sett över tid ökande (dessutom är beroendet större jämfört med andra länder). Återigen får alltså den berömda kartelltesen* ytterligare stöd: partierna gör sig allt mer oberoende av sina medlemmar, samtidigt som de skapar ett allt mer osunt beroendeförhållande till de resurser som finns i stat, landsting och kommuner.

Sedan upprepar Lantto en hel del av de poänger som gjordes redan 2004 i den utredning som statsvetarprofessorn Gullan Gidlund höll i, Utredningen om offentlighet för partiers och valkandidaters intäkter: Det svenska partistödet är hemskt oreglerat, svårt att räkna på och därmed väldigt besvärligt för oss medborgare att ha insyn i. Tack vare att partistödssystemet är så illa reglerat i lag, har partierna kunnat föra över partistöd avsett för kommunal verksamhet till partiernas läns- och riksorganisationer. Detta bryter alltså inte mot kommunallagen, men väl mot förarbetena: där står att kommunalt partistöd ska användas för partiverksamhet som kan knytas till kommun eller landstinget. Så sker alltså icke.

Själv tycker jag att det finns en uppsjö av anledningar till att se över partistödets utformning/reglering. Dels är det en demokratifråga, en fråga om möjligheten till förnyelse av marknaden för politiska partier. Partistödet bidrar till att konservera den existerande partistrukturen, och det är inte alltid helt uppenbart att det bara är till godo. Men det är också en fråga om hur uppemot en miljard av våra skattemedel används: är det verkligen rimligt att vad partierna ska få göra med sitt partistöd är så illa reglerat, och ska medborgarna verkligen acceptera att de har så dålig insyn i hur dessa pengar används?

__________________

* Standardreferensen till litteraturen om den s.k. kartelltesen är: Richard Katz och Peter Mair (1995): ”Changing Models of Party Organization and Party Democracy: The Emergence of the Cartel Party” Party Politics, 1:5-28