Idioter

Jag bedriver ett forskningsprojekt på temat tillit och korruption i svenska kommuner. När jag föreläser på det temat, eller berättar för kollegor och intresserad allmänhet, händer rätt ofta att jag får höra: ”vad fan forskar du om det för? Vi har det ju rätt bra på den fronten i Sverige! Fokusera på Ryssland istället, där är de korrupta”. Jag skulle vilja höra samma människor säga till genusforskare som forskar om jämställdhet i den svenska kontexten: ”vad fan forskar ni om det för? Vi har det ju grymt jämställt i Sverige! Fokusera på Sudan istället, där saknas jämställdhet”. Ergo…

”I like two kinds of music…”

…rock OCH roll!

Jag vet inte varför, men jag började nostalgi-youtuba igårkväll. Hade verkligen glömt bort hur mycket jag gillar lule’-orkestern Fireside. Helt säkert är de saligt insomnade: sångaren Kristofer tragglar vidare med sin singer-songwriterpryl. Gitarrslinggeniet PMA demonproducerar bl.a. The Hives. Basistfrans studsar runt med MABD och Big Bird the Band. Trummisper vet jag inte, men sist gjorde han något med popcombon Hets. Inget av det de gör idag når ens upp till knähöjd på vad de presterade när de var i sin zenit. Fireside var (och är) ett av världens bästa rockband.

Effektivare doktorander? Tillåt mig tvivla…

Fick Juseks medlemstidning i veckan. Där rapporteras i en notis (från Sacorapporten Kunskapens läge 2008) att examenstakten bland doktorander har ökat. Tydligen tog 11 procent examen inom fyra år 1980. Motsvarande siffra idag är 22 procent. Wow. Och huvudskälet som lyfts fram? ”Idag finns fler doktorandtjänster.”

Jag reagerar på två saker i notisen. För det första att faktiskt hela 11 procent blev klara inom fyra år 1980. Det imponerar stort på mig. För det andra att ökningen av personer som fixar avhandlingen på de utsatta fyra åren bara har fördubblats (till 22 procent idag alltså, ergo missar 78 procent att göra detta). Och varför reagerar jag på dessa två sätt? Jo, för att det här med att det finns fler doktorandtjänster är bara en av flera viktiga omständigheter som underlättar för dagens doktorander. Det finns faktiskt så stora skillnader mellan att skriva avhandling idag jämfört med för 30 år sedan att det egentligen blir larvigt att jämföra.

Egentligen tänker jag uteslutande på teknikutvecklingen. Den har underlättat för oss forskare på åtminstone två fantastiskt viktiga plan. För det första så torde det gå ohyggligt mycket lättare och fortare att skriva med våra moderna ordbehandlingsprogram (typ Word) jämfört med att knacka på maskin. Ordbehandlingsprogrammen gör att vi kan hastigt krafsa samman små utkast, klippa och klistra mellan dokument, snabbt radera och skriva om. De har stavnings- och grammatikkontroller, som gör att vi inte behöver använda tippex eller knyckla ihop det vi kanske först tyckte var perfekta utkast, men som inte var det, och som sedan hamnar i sopkorgen och så får man börja om. Med andra ord, det rent fysiska skrivandet torde ha speedat upp avhandlingsprocessen med åtminstone ett år!

För det andra handlar det förstås om hur makalöst mycket enklare det är att få tag på information idag jämfört med förr. De stora artikeldatabaserna gör att vi hela tiden är två-tre knapptryck från forskningsfronten. Konferenspapper finns ute för allmän beskådan. Databaser finns att ladda ned från generösa kollegor. Mycket central statistik finns utlagd på nätet. E-post gör att kommunikationen mellan kollegor eller ens primära källor påskyndas. Källorna har helt enkelt blivit fruktansvärt mycket mer lättillängliga!

Med andra ord, är verkligen de 11 procentenheternas ökning något att skryta med? Jag skulle säga att dagens siffror är rent pinsamma i jämförelse, och att de 11 procent som skrev sina avhandlingar på fyra år för 30 år sedan förtjänar en ölkväll med mig. Jag skulle bra gärna vilja sätta mig ned med några kollegor som disputerade mellan 1975 och 1980 och fråga om de förutsättningar under vilka de arbetade.

Fast å andra sidan, hade inte gamlingarna internet som tidsslösare. Oj, oj, oj vad dagens doktorander slösar bort tid på facebook, MSN och Aftonbladets hemsida. Det kanske är så enkelt som all tid som min generation sparar på Word och den nya tekniken, den slösar vi bort igen på all rekreation som det kära gamla internet erbjuder?

Varför älska fotboll?

Därför.

Personrån, utbud och efterfrågan

Ni vet, jag är ju lite om mig och kring mig. Jag rör på mig. Jag åker tåg. Jag är i storstäder. Och jag lägger märke till saker. Igår t.ex., på tuff-tufftåget (inter-city) Alvesta-Linköping. Bredvid mig sitter en spoling på kanske 19 år. Han har den fetaste, coolaste, nyaste mobiltelefonen från Sony Ericsson. Han har en lövtunn, liten elegant Sony Vaio och glor på någon nedladdad rulle. Efter en dryg timme stänger han ner, och börjar fibbla lite löst med sin Ipod Touch.

Hur många tusen skulle ni uppskatta att killen lekte med där? Räknar lågt här… 2000 för mobilen, 10 000 för datorn, 4000 för Mp3-spelaren. Ok, jag medger, snajdaren är kanske inte representativ, men det är nog inte alls särskilt ovanligt att kids – och vi andra förövrigt – rör oss runt med mobiler, mp3-spelare och bärbara datorer för ett värde omkring, tja, 10 lakan.

Tillbaka till rubriken, som antyder att jag kommer att skriva något om personrån. Jag har inte hittat någon data på det ännu, men känslan som jag får efter några snabba sökningar i Presstext och Mediearkivet ger vid handen att antalet personrån ökar. Och jag är ingen kriminolog, och jag läser inte kriminologisk forskning, men det känns lite för en lekman som att det omedelbara svaret är: tacka fan för det! Utbudet av intressanta rånoffer torde ju ha ökat explosionsartat sedan vi trädde in i mobil-, mp3-, och bärbardatorfasen. Människor går ju runt som rena rama skattkistor. Och om utbudet av intressanta rånoffer ökar, är det väl inte helt osannolikt att det dyker upp lite fler personrånare som vill ha sin del av den här marknaden?

Hell, jag skulle säga att jag är personligen förvånad över att problemet inte är större än vad det verkar vara.

Slutligen, på en positiv not, tänkte jag tipsa om motsatsen till personrån. I morse hade jag lite tid att slå ihjäl innan ett besök hos min frisörska Helena. Jag slank in på ett hak som ligger mittemot Åhléns City vid namn Bolero. Det är inte första gången jag är där, och därför kan jag lugnt rekommendera haket vid, säg, 08-tiden. Gott om utrymme. Kaffe plus en rätt stor ost- och skinmacka (grovt bröd såklart) 25 kronor. I högtalarna, lågmält: lite skön Buena Vista Social Club-känsla. Livet på en pinne!

_____________

EDIT: Notera alltså att jag inte har en aning om huruvida kriminologerna använder sig att sådana här enkla RC-förklaringar i sina analyser. Om de inte gör det, är jag besviken. För innan man går vidare till invecklade förklaringar (som i sin tur ofta kräver nya förklaringar, typ ”personrån ökar för att samhällsklimatet har blivit råare, och samhällsklimatet har blivit råare för att…” etc.) ska man alltid först ge de allra enklaste en chans. Med ett lite snofsigare språkbruk talar man här ibland om Occamska principer.

Samtal vid hälsoundersökning

- Okej, ställ dig där så får vi mäta dig.

- OK.

- Hmmm, 1.64.

- Nej, det stämmer inte. I passet står det 1.66.

- Ok, om kartan inte stämmer överens med terrängen, ska vi låta kartan bestämma ändå?

- Helst, tack.

(Sköterskan böjer sig fram och skriver – 1.65!)

Månadens SN-krönika

Som den plikttrogne samhällsvetare jag är försöker jag fylla den s.k. ”tredje uppgiften” genom att då och då skriva krönikor i min lokala blaska, Södermanlands Nyheter. Idag försöker jag ge ett perspektiv på de rapporterade medlemsförlusterna inom partierna (och indirekt också kommentera en SCB-rapport som kommer 20 maj som handlar om att antalet förtroendevalda blir färre). Här hittar du krönikan.

Är det vanligare att kvinnor hoppar av politiken?

Kristina Axén Ohlin har hoppat av sina politiska uppdrag. Och genast är någon framme och gör det här till en män vs. kvinnor-grej: det är vanligare att kvinnor hoppar politiken för att politikens arbetsformer passar män bättre, är den sanning som lanseras av moderatkvinnornas ordförande. Men, (a) är det verkligen sant att kvinnor oftare hoppar av sina politiska uppdrag än män, och (b) beror det i så fall på ”arbetsformerna”? Låt oss kort titta på vad forskningen säger.

Jag säger inte att debattören i det här fallet har fel, bara att hon rör ihop saker och ting lite grand. Hon jämför äpplen och päron när hon jämför Axén Ohlins avhopp med t.ex. Ulrica Schenströms, Cecilia Stegö Chilòs, eller Maria Borelius för den delen. Analytiskt blir det därför oskarpt och rörigt, men jag tror inte att debattörens huvudpoäng strandar: arbetsformerna i politiken, liksom i övriga arbetslivet, gör att kvinnor väldigt ofta förlorar tekningen i olika maktspel mot män. Låt mig grunda denna slutsats lite grand.

Varför är moderatkvinnans debattinlägg rörigt? Jo, i den lilla litteratur som finns på forskningsområdet är man nämligen riktigt noga på att skilja mellan frivilliga och ofrivilliga avhopp. Schenström, Stegö Chilòs och Borelius måste nog betraktas som rätt så ofrivilliga. Ännu så länge finns alldeles för lite forskat på området (men en doktorand vid namn Tobias Bromander skriver just en avhandling på temat). Dock finns många anekdotiska bevis som stöder hypotesen att (a) kvinnor behandlas på ett annat sätt av media och omgivning vid politiska skandaler och (b) att kvinnor – i högre utsträckning än män – tvingas avgå i samband med dylika mediadrev. Här handlar det dock inte så mycket om politikens arbetsformer, nödvändigtvis, utan om en sorts medialogik som på ytan tycks diskriminera mot kvinnor och pressa dem till avgång (alternativt att kvinnor inte står ut med idiotisk behandling lika länge som män gör…). Men detta handlar alltså om mer eller mindre ofrivilliga avgångar. Dit hör inte Axén Ohlins.

Hur ser det då ut med de frivilliga avgångarna? Är de vanligare bland kvinnor än bland män? Låt oss börja med rena on-the-ground fakta: Ser vi till förtida avhopp i kommunpolitiken är det faktiskt sant, det är lite vanligare att kvinnor frivilligt hoppar av sina uppdrag i förtid jämfört med män. I kommunerna lämnar i genomsnitt 13,2 procent av ledamöterna sina uppdrag. Av dessa är 15 procent kvinnor och 11.8 män (samma skillnad finns i landstingspolitiken, men det är något färre som hoppar av där).* Finfördelat på ålder, var avhoppen bland män och kvinnor ganska jämna utom i åldersintervallet 30-39 år var betydligt fler. Och varför då? Ja, det är inte främst politiska skäl som uppges, utan problem att förena det politiska uppdraget med sitt familjeliv. Mycket riktigt säger Axén Ohlin till DN:

Det var ett jättetufft beslut att fatta, men jag kan inte förena jobbet med mitt privatliv. Det går bara inte. Det är inte värt det

Och varför är det kvinnor som i större utsträckning uppger problem att förena sitt politiska uppdrag med familjeliv? Varför är det de som inte tycker att det inte är värt att fortsätta med ett politiskt uppdrag? Tja, jag är ingen genusforskare, men jag tycker fortfarande att den mest plausibla förklaringen till den moderna könsmaktordningen – där män gynnas på kvinnors bekostnad i en mängd olika avseenden – finns hos Bo Rothstein: i olika förhandlingar som rör t.ex. arbete i hemmet plägar kvinnor att förlora. Och den tesen han torgför kanske håller lika väl för den politiska som den ekonomiska marknaden? Vad vet jag om teori. Och vad vet jag om de förhandlingar som pågår i Axén Ohlin-hushållet. Jag är enkel kommunempiriker som egentligen borde passa min nyss kastrerade katt istället för att skriva om sådant jag inte vet något om.

_____________________

* Resultaten återfinns i den enda studie som i modern tid på allvar studerat politikens avhoppare, skriven av en kamrat och kollega vid namn Peder Nielsen. Studien återfinns i bilagorna till SOU 2001:48 Att vara med på riktigt, där Peders bidrag heter ”På och av – om uppdragsvillighet, rekrytering och avhopp i den kommunala demokratin”.

Göttlaborg

Jag vill verkligen inte vara fördomsfull, jag vill verkligen inte det. Men idag tillbringade jag 3 timmar i Göteborg (lite lansering av boken/rapporten Partierna i kommunpolitiken). Och jag kan inte med staden. Jag kan inte sätta fingret på det. Kanske är det åsynen av Ullevi, tanken på dialekten eller IFK Göteborg… Eller, vad säger jag. Jag vet precis vad det är.

Att gamla Ullevi ska döpas till Arena rama Rolf säger liksom allt.

Ironier

Någon som minns lärarstrejken 1989? Jag gick i nian då. Någon vecka innan strejken bröt ut på riktigt, låg det i luften att lärarna skulle gå ut i strejk – men strejken avblåstes i en omgång. I min klass gick såklart de obligatoriska strulpellarna. Tre av dem blev sååå kränkta av att strejken inte utlöstes (vilket då skulle betytt att de slapp gå i skolan), att de själva satte sig i skolans s.k. glaskorridor och strejkade – för att lärarna inte hade strejkat.

Det är inte helt analogt, men jag började tänka på dessa gamla högstadiekamrater igår när jag bänkade mig framför derbyt mellan Bajen och Gnaget. Innan matchen gjorde fansen i de bägge lagen en gemensam aktion mot, tror jag, (a) att det svenska fotbollsförbundet drivit igenom att bortalagen ska stå för säkerhetskostnader på bortaläktaren i samband med matcher och (b) att nya huliganlagar ska införas som ger polisen ökade befogenheter att identifiera bråkstakar på läktarna.

Det ska sägas att jag egentligen inte har någon alldeles bestämd uppfattning i de båda sakfrågorna. Däremot blir ironin så övermäktig när Gnagetsupportrarna bombarderar Bajenspelare med mynt, platsglas och tändare så att de inte kan slå sin hörna i 75:e minuten. Matchen fick avbrytas. Japp. Ni läste rätt: exakt 75 minuter efter den massiva manifestationen för en riktigt läktarkultur, får matchen avbrytas. (Och för protokollets skull ska nämnas att bajenfansen inte var några duvungar – de kastade smällare på en kameraman från Canal Plus, varpå mannen lämnade sin post.) Jag vet inte, men i min bok är det inte läktarkultur att sula ned grejer på motståndarnas spelare.

Matchen då? Jotack. Gnaget spelade ut söderbröderna totalt i första halvlek. Spelet jämnade ut sig och Hammarby tog över rejält i andra, och Lolo Chanko skruvade in en fin frispark (en frispark som ledde till att Arnefjord visades ut). Med en man mindre visade AIK moral och spelade upp sig, och kunde kvittera genom straff i 93e minuten. Aaah. Så härligt det var.