Dagens låt

God jul

Ha en fin julafton, hörrni. Och njut av den här jättefina versionen av Stina Nordenstams Soon After Christmas. Det är den fine Mattias Alkberg och den söte li’l Teg som svängt ihop en bit magi såhär lagom till Jisses fössessesdag.

Jultorka

Sinnebilden av en svensk akademiker påminner nog lite grand om sinnebilden av den svenske läraren: han eller hon går i ide i början av juni och kommer tillbaks in i matchen i slutet av augusti. Kring den 20 december växlar han eller hon ned igen, för att sedan komma tillbaka med full kraft två veckor senare.

Tyvärr kan jag konstatera att bloggtorkan på sistone inte beror på något i-ide-gående. Tvärtom. Självförvållat såklart, men jag har tvingats växla upp en aning. Av olika skäl (respondenter som tackat nej till intervjuer; tidsoptimism; oväntade arbetsuppgifter som sköljt in från alla kanter) har jag hamnat i tidsnöd med ett rapportskrivande. Nu blir hela julen söndertrasad. Jag skulle alltså tippa på att det kommer att bli sparsamt bloggat ett tag framöver nu också (gråt er nu inte till sömns, ack ni trogna 5…).

Förutom att arbetet har kvävt mig en smula på sistone, så har inhandlandet av julklappar varit svårare än någonsin. Genom olika sorters lärandemekanismer (det är trots allt den ömpftonde julen jag firar med min kära fru) börjar det här med att köpa julklapp till henne bli svårare och svårare. Det här är de egna, högst personliga kriterier jag satt upp för inköp av present till henne (för face it, det är den viktigaste klappen, jag ska ju faktiskt se den här människan i ögonen var och varannan dag under hela nästa år, till skillnad från föräldrar och syskonbarn, som dessutom ändå glömmer bort vem de fick vad av):

• Det får inte ha med hushållet att göra. Jag tycker själv att det är för futtigt att typ köpa några fräcka vinglas, en snygg tavla, en matberedare eller lite gardiner som hon kan hänga upp på något snyggt ställe. En kvinna kan köpa sådant till sin man, men omvänt är skruttigt, det väcker hela jämställdhetsdebatten till liv. För mycket socialt bagage att bära på efter 15 år i feministkretsar för att jag ska idas bryta mot detta kriterium. Hejdå Duka! Hejdå hemmabutikerna! Hejdå andra affärer med den här inriktningen!

• Lite kopplat till den första punkten, men en annan mekanism sätts i arbete: det får inte vara något som vi båda två kan ha roligt av. Om jag köper skivor, dvd-filmer, deckare, eller en liten frukost teve att ha i köket, gör den lilla, lilla sannolikheten att detta kan misstolkas som att jag ger det i egenintresse, att jag undviker alla presenter av denna karaktär.

• Erfarenheten har långsamt lärt mig att klappen inte får vara för dyr.

• Självklart får klappen heller vara för opersonlig och ogenomtänkt, för då finns alltid risken att frun börjar ifrågasätta min kärlek till henne.

Du förstår att julen, julen är ett mindre helvete för mig. I alla fall just denna jul, när julshopping måste kombineras med tunga, långa arbetsdagar och ingen, ingen ledighet. Tur då att man kan lugna nerverna med whiskey och de två finaste jullåtarna någonsin.

God jul, från mig, Shane och Steve!!!

Kriminell ordning?

Jag fascineras av MC-gäng, ”fotbollsfirmor” och maffia. Inte bara för mitt manligt nedärvda nervdaller inför spänningen i allsköns brottslighet och hemliga uppgörelser i undre världen, utan kanske främst på grund av mitt intresse för hur normer upprätthålls i slutna sociala system vilka saknar formella institutioner, dvs. skrivna lagar, någon tydlig auktoritet med våldsmonopol att påtvinga andra att agera på ett sätt de annars inte hade gjort etc.

Jag inbillar mig att en forskare med fäbless för s.k. nyinstitutionell teori skulle kunna leverera fantastiska historier och roliga, kanske överraskande svar på klassiska statsvetenskapliga, nationalekonomiska och sociologiska frågeställningar givet full access till den här typen av kriminella ”samhällen i samhället”. Rimligen måste ju någonting skojigt ha skrivits om dessa moderna organisationer som står vid sidan om de allmänt erkända, legitima offentliga institutionerna (jag känner förstås till några roliga historiska studier som t.ex. Jon Elsters skojiga artikel om hur normer om blodshämnd upprätthålls i slaviska bergsbyar [typ], samt hur den isländska samhällsordningen växte fram ur totalt kaos en gång i tiden). Tar tacksamt emot tips om försök till att skriva om ”ordningens problem i moderna kriminella organisationer”. Forskningsinsatser, inte journalistiska dito, tack!

Kravmaskiner?

Jag vette sjutton alltså. Men fanns det inte en tid då det här med att vara diplomat var ett hedersuppdrag? Den här artikeln avslöjar dock att våra UD-anställda är missnöjda med kvaliteten på golfbanorna och lite för sockrade flingor. Säkerligen drar reportern fram det snaskigaste ur enkäten för miskreditera de UD-anställda, men jag tycker mig ha läst något liknande för inte allt för länge sedan, om UD-anställda som lite utav kravmaskiner vad materiell standard beträffar.

Kontokortskulturer

Jag erkänner: jag har inte haft ett ID-kort på fyra år. Detta ställer oftast inte till några som helst problem, eftersom de flesta affärer har maskiner för att dra kort och trycka in kod. Däremot stöter jag i, säg 8 fall av 10, på problem med affärer, barer och restauranger där man själv inte får möjlighet att trycka in sin kod. De kräver legitimation. Oftast får då min fru, alternativt mitt sällskap i övrigt, låna ut pengar till den aktuella middagen.

Märk väl skillnaden mot ett land där jag nyligen varit: Storbritannien. Här struntar de högaktningsfullt i någon form av legitimation. På alla de pubar jag bevistade var en helt annan variabel avgörande – och denna gång också en variabel som jag inte uppfyllde: namnteckning på baksidan av kortet. Jag blev vägrad att betala på pubar, i skivaffärer och på andra ställen av det enkla skälet att jag inte hade signerat mitt kontokort! De struntade alltså blankt i huruvida kortet var mitt eller inte (märk: jag behövde ju inte legitimera mig). Det intressanta var namnteckningen. Mycket riktigt: frun eller sällskapet fick låna mig pengar till öl och smörgåsar.

Det tredje caset är Island. Där fick jag handla exakt precis överallt med mitt osignerade kort och utan legitimation. Är det någon därute som har en bra förklaring till dessa tre olika typer av kontokortskulturer (och bespara mig uppmaningar om ”skaffa leg” – de kommer, det kommer… och signera kortet har jag redan gjort efter mardrömmen på de brittiska öarna).

Självbetjäning och tillit

Den årliga jultrippen till IKEA avverkades igår. På en vardag, helt utan större besökstryck, blev det en trivsam upplevelse. Dock tog det lite längre tid än vanligt att tröska sig igenom våningarna, då ombyggnation pågick.

En av nymodigheterna är att IKEA, i Kungens Kurva åtminstone, har infört ett självscanningssystem. Och inte nog med det: de har infört ett kombinerat självscannings- och självbetalningssystem. Alltså kan jag fylla en varukorg (med maximalt 15 artiklar) och scanna, sedan betala själv.

Men hur undviker man ”snatteri utan att stoppa på sig varor”, dvs. att jag scannar 13 av mina 15 varor, t.ex.? Jag såg inga kameror. Jag såg ingen vakt med uppgiften att hålla koll på detta. Gissningsvis hänger ett stickprovshot över kunden, som gör att de allra, allra flesta inte försöker sig på fusk. Men helt utan att vara fördomsfull: skulle självscannings- och självbetalnings-institutionen fungera i länder där den mellanmänskliga tilliten var betydligt lägre?

Identitetskris

Jag är övertygad om att de allra flesta psykoser, identitetskriser och fall av schizofreni utlöses av att personer lyssnar för mycket på sin egen inspelade röst. Jag håller för närvarande på att transkribera ungefär 20 timmars intervjuer med diverse partiföreträdare från runtomkring i Sverige, och jag kan bara inte fatta att jag låter som jag låter, i verkligheten. Normalt sett distorteras min röst genom kraniet, så att jag tycker att jag låter mycket myndig. Så är inte riktigt fallet, upptäcker jag. Snarare låter jag som en lätt gnällig stockholmare, vilket förmodligen är helt sant. Men det skapar en svår identitetskris.

En liten onsdagslåt får pigga upp. Jag har mycket ambivalenta känslor inför den här orkestern, men tror att jag har bestämt mig för att strunta i poserna och bara koncentrera mig på musiken. Väldigt Paul Simon-esque!

Metamorfosis

Är det artisten eller är det låten? Denna eviga debatt! Låt mig säga dig detta: en medioker artist kan lyftas av en fantastisk låt, men en medioker låt kan aldrig lyftas av en fantastisk artist. Här har vi ett utmärkt exempel på en medioker artist (som visserligen gjort några fina bitar – men överlag är han en rätt trist gubbe) som framstår som ett rent geni med en fantastisk sång i händerna. Och poängen? Håkan är alldeles makalös (dock, detta vidhåller jag, inte i samma liga som Stureson eller Alkberg som flaggades för i ett tidigare inlägg).

Ytterligare ett exempel, för att väva samman med ett tidigare tema: hör den halvtriste flickfavoriten Evan Dando, göra en cover på Gram Parson (som lämnade oss 1973, endast 27 år gammal). Det låter makalöst (men Dando på egen hand låter för det mesta, just det, halvtrist).

Jag vill visa mitt ogillande!

Svenskar tenderar att ta de politiska spelreglerna för givna, och vi lever faktiskt under en grundlag med 33 år på nacken. Sedan 2004 pågår dock en grundlagsutredning med bl.a. uppdraget att utvärdera och göra översyn av hela valsystemet. Visserligen reformerades valsystemet lite grand vid 1990-talets mitt då vi från valet 1998 tillåts personrösta. Reformen är dock en halvmesyr och måste ses som misslyckad. Endast 22 procent av väljarna kryssade för någon ledamot 2006, och bara sex personer som från början inte stod på valbar plats kryssades in i riksdagen – ett bottenrekord jämfört med 1998 och 2002.

Utöver detta har reformer av valsystem diskuterats sparsamt i offentlighetens ljus. De undantag jag på rak arm kommer att tänka på är diskussionen om skilda valdagar mellan kommun- och riksdagsval (kanske inte en klockren valsystemfråga; men den faller nog under det hägnet), samt statsvetarprofessorn Bo Rothsteins förslag om införandet av det s.k. ”single transferable vote”- systemet. Det innebär att väljaren ges möjligheter att skapa sina egna listor, och rangordna sina favoritkandidater från ett parti eller från olika partier (tillämpas t.ex. i Australien och Irland).

Rothsteins förslag illustrerar att valsystemdebattörer ofta lägger stor vikt vid frågan ”hur skapar vi valsystem som maximerar det majoriteten av medborgarna vill ha”. Däremot behandlas ”hur skapar vi valsystem för att undvika det majoriteten av medborgarna inte vill ha” styvmoderligt. Ibland rapporterar ju väljarna om svårigheter att se skillnader mellan de största partierna. Väljarnas partibyten mellan vänster- och högerblocken antyder en viss likgiltighet inför huruvida vänster- eller högerkoalitioner ska styra landet. Hur ofta får man t.ex. inte höra att ”ett val mellan socialdemokrater och moderater är som att välja mellan pest eller kolera”, samt att ”politik är bara käbbel, de säger ju nästan samma saker allesammans”?

Detta väcker frågan om vi inte bör komplettera vårt valsystem med en möjlighet för väljaren att uttryckligt signalera vilket parti han eller hon absolut inte vill ha vid maktens grytor? Opinionsundersökningar antyder faktiskt att väljaren inte ser valet mellan miljöpartiet, vänsterpartiet, socialdemokrater och allianspartier som ett val mellan ”pest eller kolera”; snarare som ett val mellan ”en bulle eller mazarin till kaffet”. När SOM-institutet bad väljarna att bedöma partierna på en skala mellan –50 (ogillar) och +50 (gillar), fick både socialdemokraterna och moderaterna snittbetyget +3 (tack för länken Bergh). Det ljumma resultatet ska jämföras med det överlägset minst populära partiet, Sverigedemokraterna. De fick –32, och exemplifierar därför ett parti som genomsnittsväljaren verkligen inte vill ha vid maktens grytor.

Väljarna verkar alltså inte ha alltför starka åsikter om vilka som faktiskt ska styra landet. De är dock väldigt bestämda om vilka partier som inte ska få göra det. Givet detta, borde vi då inte fundera på att designa ett valsystem som inte bara tar hänsyn till väljarmajoritetens sympatier, utan också ger väljarmajoriteten möjlighet att signalera sina starka och bestämda antipatier vid valhandlingen?