Oligarkins järnlag
Idag har jag suttit och pratat Socialdemokratisk interndemokrati med en ung, smart s-märkt kommunpolitiker. När vi gled in på att diskutera den centrala partiledningens styrning av de lokala föreningarna och Arbetarkommunerna, blev han högröd av ilska. Orsaken var Mona Sahlins plötsliga utspel om att tillåta betygssättning längre ned i åldrarna.
Det som störde den unge Socialdemokraten var bristen på diskussion, bristen på förvarning om att utspelet skulle äga rum, ja, helt enkelt bristen på förankring av frågan ute i föreningarna och Arbetarkommunerna. Och jag förstår honom. Här i kommunen har Socialdemokraterna med näbbar och klor försökt avvärja Alliansens försök att införa skriftliga betyg långt ner i åldrarna – och så plötsligt dundrar partiledaren fram med att betygen ska ned i åldrarna. Det var inte utan viss bitter eftersmak i munnen han berättade att Alliansfolk fnissade gott åt utvecklingen…
Vid sidan om att själva sakfrågan luktar åtminstone lite populism och röstjakt, samt att forskningen verkar vara lite ute på om tidig betygsättning verkligen är särskilt bra för kidsen (den utmärkte journalisten Thorbjörn Nilsson skriver fint om det här i förra veckans Fokus), väcker det frågor om på vilket allvar Mona Sahlin verkligen tar frågan om att stärka interndemokratin som hon ju talade sig varm om innan, under och efter årets extrakongress. Bl.a. sa hon i sitt linjetal på extrakongressen att:
Det handlar om en hållning inom hela partiet – i s-föreningar, i arbetarekommuner, i partidistrikt, ja kanske till och med i en och annan fackklubb. Fler företrädare måste få plats och möjlighet att delta i debatten; att interndemokratin måste förstärkas; att laget alltid är större än jaget.
Traditionens makt är stark. Oligarkins järnlag kanske ännu starkare. Peter Gustavsson skriver klokt om partiets bekymmer med dess makt- och hierarkikultur på sin blogg.
